Måndag 20/4
Det lättade efter att jag fick skriva av min igår. Men tårarna rann och jag kände mig så ledsen och trött. Att somna med tårar rinnande är ingen hit, kan jag säga. Men jag är så glad att jag kan sova, ibland när jag vaknar ibland så tänker jag: skit inte än. Skulle gärna ha sovit lite längre på mornarna. Idag känns det tungt i kroppen, efter ångest och gråt,där kroppen liksom spänns och blir nästan som kramp i musklerna. Då är man öm i musklerna, nästan som träningsvärk. Är fortfarande låg och ledsen men inte som igår. Idag ska jag anmäla mig på arbetsförmedlingen och jag känner mig både lite rädd och orolig. Rädd för att jobba för jag vet inte hur det kommer att gå. Orolig över att inte få ett jobb, så jag kan försörja mig. Blir så trött fort, kanske mer i huvudet än kroppen, hur ska jag kunna koncentrera mig i flera timmar? Men det finns ingen annan väg än att försöka ta sig framåt. En god vän sa en gång att vi människor är myror. Vi skall arbeta och dra vårt strå till stacken. Jag kan inte "gömma" mig här i alla evighet. Sen så försöker jag tänka att det är bra att komma ut bland människor, även om jag är orolig över hur det ska kännas att delta i livet därute. Vet att hade jag fått välja just nu, så hade jag aldrig jobbat en dag till i mitt liv. Tror att jag kanske har någon form av självömkan och negativ inställning. Men det känns så meningslöst att gå till ett jobb som jag antagligen inte valt utan tvingats att ta för försörjning. Jag måste betala hyra och räkningar för att klara mig och leva. Men det är svårt att motivera sig när jag inte känner att jag har ett liv. Vet inte ens hur jag ska leva, hur jag ska försöka skapa ett liv utan min käresta, utan drömmar och förhoppningar. Det är så svårt att tänka framåt, när jag vissa dagar tar mig en och en timme framåt. Tur att Märta behöver komma ut och göra sina behov så jag har ett schema att följa. Så här känns det inte varje dag och jag vet att just idag så är det en sämre dag.
Jag har lärt mig att förstå hur jag funkar. När känslorna blir för stora och jag inte kan släppa ut dem så blir kraschen mycket större. Jag känner inte igen mig alls i reaktionen. Jag har aldrig haft problem med att hålla känslor inne och ändå fungera, "som vanligt"
Ibland hände det att jag och Dan talade om att han skulle dö och att jag sa att det hade varit bättre om jag hade dött. Va? sa han nej det trodde han inte. Jo sa jag för du är bättre på att bli ensam utan mig är jag kommer att vara utan dig. Då hade jag ingen aning om att det skulle bli mycket värre än jag nånsin hade trott. Dan hade gjort en plan. Han gillade att ha en plan. Han hade försökt att komma igång och varit mer ute bland folk. Sökt andras sällskap och hälsat på och druckit kaffe. Han hade säkert pratat med Hans om det som varit tungt och hållit sig till sin plan. Han hade kanske hittat en ny käresta också så småningom. Det sa han att jag skulle göra haahah. Men jag sa aldrig i livet att någon annan kan ta din plats. Men du mitt hjärta är så fin att någon annan kvinna skulle ha skattat sig lycklig. Ditt hjärta var stort och det hade rymts någon annan.
Jag vill inte ha någon ny man, men däremot en människa som jag kan hålla om och höra hjärtslag. En famn att söka värme och tröst hos i sorgen efter Dan. En människa som inte pratar utan bara är tyst och finns. Så knasigt men känslan finns där.
En dag kanske jag kommer att läsa denna bloggdagbok och känna igen mig hur det var och kändes. Då kanske jag lärt mig att leva ett liv. Kanske fått nya vänner och ett jobb och en meningsfullhet. Jag kan se på min omgivning med tillförsikt och glädje. Känna att jag kan och vill och skratta av de goda minnen jag har. Jag vill verkligen tro på det. Men just nu så blöder jag och saknad och sorg rinner som blod. Varet i mina sår är tomheten och övergivenheten.. Men jag ska kämpa.
Till Dan: God morgon älskling, idag är det en dyster dag för mig och jag saknar dig så mycket.Tänk om jag hade kunnat tala med dig som en telefontid där du är.