myma.blogg.se

När jag var hos läkaren så skrev hon ut ngt som heter Lergigan, som är en antihistamintablett mot klåda och att man blir tröttare. Det är det senare som jag var ute efter med tanke på att jag är så ledsen när jag går och lägger mig och svårt att somna in. När jag somnat så sover jag ju bra. Men jag känner mig nu alldeles geggig i huvudet. Seg och trött och skulle allra helst vilja gå och lägga mig igen. Tur att jag inte ska fara någonstans för man får inte köra bil om man blir dåsig. Igår var ju M här och hjälpte till med allt som skulle skickas till köparna, efter min traderaförsäljning. Tur att hon kom för annars hade jag aldrig blivit klar förrän sent igår kväll. Men jag är så glad över allt som blivit sålt och att jag nu får pengar. Igår kom elfakturan från stugan och nu kan jag betala utan att få ont i magen av oro. Nu lyser solen och den snö som föll är nu borta och det är så skönt. Nu är det bara de stora snöhögarna kvar här och min altan och gräsplätt är snöfri. Märta löper för fullt nu och jag hade ju tänkt åka upp till stugan. Men rädd att hon ska sticka och vips bli tjuvparad. Herrejösses vilken cirkus om hon skulle få valpar. Jag skulle ju inte kunna lämna bort en endaste en, och 6-7 hundar vill jag ju inte ha eller kan ha!!! Pratade med han som är kassör i stugföreningen igår. Han har haft cancer och hans lungor är i dålig kondition så han är orolig nu i coronatiden som råder. Han och hans fru satt nu isolerade och hade det väldigt långsamt. De är ju väldigt social och aktiva och det måste ju vara jobbigt att liksom måsta låsa in sig. Tänker på alla som gått bort i denna hemska farsot och sänder min tanke åt alla anhöriga som nu mist ngn kär. Så tragiskt och och än mer hemskt måste det ju varit att inte fått vara med sin farfar eller mormor utan nu undra om de gick bort alldeles ensam. Det verkar som de svaga och äldre drabbats hårt i corona och det är så sorgligt på så många sätt. Idag ska jag packa upp och ta mer kort och göra i ordning mer för försäljning på tradera. Det är inte lätt med tanke på att jag kommer att ha en kattunge som sällskap. Han snor med sig grejer som sen Märta tar och biter sönder. Tänker också få in ett besök hos en av Dans söner för en kopp kaffe och lite prat. Han är som sin far och liksom vänder tankarna inåt. De saknar sin pappa på så många sätt och jag skulle vilja krama dem och säga att han är med dem och allt blir bra. Men hur ska jag kunna det med hela min själ och hjärta, när jag inte tror på det själv. Hur kan det bli bra igen??? Dan kommer alltid att vara död och han kommer alltid att fattas. Är dock säker på att det kommer att lätta för barnen med tiden, de är unga och har ett liv som pockar på uppmärksamhet. Det känns bra och det är det naturliga och att de sedan kommer att kunna tänka på sin pappa utan att bli ledsen och istället le och skratta. Jag tror att jag också kan komma dit...fastän jag har ingen aning om hur. Men för nu så kan jag bara vänta på att tid ska rinna som vatten under den sorgebron jag går över. Just nu är det där vattnet grumligt och mörkt, men jag hoppas att det ska börja komma lite renare vatten och bli klart en dag. Att minnet av Dan skall vara glatt och fint och inte göra ont och säga: Aldrig mer i mitt huvud. Nu ringde äldsta sonen och sa att de gärna kom och åt. Så trevligt och då kan jag kolla i min överfulla frys hahaha och servera lite rester. Så roligt det känns och då får jag också se lilla magen där mitt lilla barnbarn ligger och väntar på att han skall bli klar och komma ut. Är så glad för sonen som länge velat bli pappa. Ska bränna lite mer salvia också....jag gjorde ju en rening av vardagsrummet och tro det eller ej. Men det känns så mycket bättre där. Men det finns ngt kvar fortfarande....så det ska jag försöka "ta bort" Tittar ut och ser ljuset och solen som lyser så där morgonförsiktigt. Det fyller mig med värme och en tro att det kommer att bli en bra dag idag. En dag utan tårar av sorg och smärta. Tårar kommer det väl att bli men inte de där smärtsamma. Till Dan: God morgon min kära, sovit gott? skulle jag normalt säga....men jag vet inte om du sover och vilar där du är. Vill tro att du är lycklig i din himmel och vill med all din kärlek finnas för oss som är kvar. Tänk om det i alla fall gick att prata med dig i telefonen och du kunde svara på ngt vis?? Att höra din röst igen och bli glad. Jag saknar din röst och är så rädd att jag ska glömma bort den. Den hörs svagare i mitt huvud. Jag har svårare att känna i hela min kropp din röst din doft. Jag känner att jag saknar och älskar det men nu börjar det bli minnen och inte ngt jag kan framkalla i tanken och känna och höra. Så hemskt på många sätt och och ändå så tror jag att det är så det måste bli för att jag skall kunna gå framåt och inte fastna i sorgens trådar som snärjer mig. Men det känns som om du far längre bort från mig. Det är så hemskt att tänka på att du den jag älskar av hela mitt hjärta skall försvinna ur min kropp. Låter inte klokt och jag kan inte förklara för dig på bättre sätt vad jag känner. Men älsklingen du tog en sådan stor del av mig med dig och halva jag är nu en sårig massa som nu skall läka. Det är det du ville, att jag skulle gå vidare och bli lycklig igen. Men hjärtat mitt jag försöker. Det är svårt och jag är rädd, för så många saker. Vad kommer att hända? och hur ska jag göra? Kan jag leva utan dig. Jo det kan jag med hur kommer det att bli? Ett liv utan dig och ditt stöd och kärlek. Försöker tänka att vår kärlek är ju inte död, Vi skildes aldrig vår kärlek var lika stark när du gick bort. Jag är fortfarande gift med dig. Kommer alltid älska dig till månen och tillbaka. Mitt lilltroll <3