90 dagar
Idag är det 90 dagar sedan jordbävningen. Ja det är en bra benämning på vad som hände. Min kära tog sitt sista andetag och tog med sig en stor del av mig. Benen slogs undan på ett sätt jag aldrig trodde skulle ske. Jag trodde att jag var mer förberedd, då vi levt under liemannens skugga ett bra tag.
Men att det skulle göra fysiskt ont att sörja det visste jag inte. Att det skulle komma overklighetskänslor och att min energi skulle liksom måsta hushållas med trots att jag inte gör ngt ansträngande.
Att jag skulle känna mig suddig och otrygg och inte riktigt veta vem jag är.
Men att säga att allt är bra och det liksom tuffar på är helt fel. Fastän det är det jag säger till de flesta jag stöter på. Det går inte bra, det går....sorgen förändras. För en månad sedan, så stod jag med fötterna i luften och liksom försökte hitta fast mark. Nu finns det vissa ställen som det verkar vara i alla fall så mycket fast mark att det går att vila på lite då och då.
Jag har alltid haft dåligt tålamod och inte gillat att vänta. Speciellt på sådant som jag själv anser kan göras i en grisblink.
Normalt skulle jag klättra på väggarna nu. Då jag tycker att det enda jag gör är att vänta. Men ändå så går det bättre än vad man skulle tro. Dan sa när jag var så där otålig och lätt tokig på att vänta -Ingalill, kan du göra något åt det? På riktigt? eller det du vill göra? Det är stor skillnad.
Så jag inser att jag inte kan göra något annat än att vänta, och det går bättre än man skulle tro. Nu är det i och försig så många saker jag oroar mig över, så att det snurrar alltid runt lite i skallen. Men det går hyfsat.
Idag skall jag tatuera mig och det känns så bra. Att få ett minne av den här dagen och få Dans namn på armen. Att liksom alltid bära honom med mig även synligt. Jag vill kunna se den och tänka att han ser mig också. Flummigt för de flesta men för mig så känns det så bra.
Imorgon så far jag till stugan och nu tror jag att jag kommer iväg hahahah. Har tankat och idag ska jag handla lite grann. Behöver ju inte så mycket, mer än kaffe och cola zero. Mat till djuren köpte jag igår och även lite leksaker till kisse. Sådant som inte Märta kan ta och bita sönder. Någon grej som man petar runt en boll i som han gillar och sen en typ av fjäril som kan snurra runt. Den måste dock stå högre upp, annars skulle det vara skrot kvar av den.
Kisse fick också en sele, för kattungar så den skall nog kännas tryggare än halsbandet. Halsbandet är utformat så att är utlösningsbart när man sliter i det. Så det känns otryggt, en sele som sitter "runt" kroppen känns både som om det skulle vara bekvämare och tryggare.
Dessa fantastiska små varelser som "håller" igång mig. De hittar på så mycket ofog och brottas och håller mig sysselsatt. Är nästan så att om det blir tyst så tänker jag- Vad hittar de på nu?
Tror ärligt talat att jag inte skulle varit kvar här i jordelivet utan Märta och kisse och Vimils fb sida. Där kan jag hitta tröst och ge tröst till andra som känner precis som jag. Vi är så nära varann utan att veta vilka vi är. Vi delar känslor och tankar som man inte gör för ngn annan. Där finns inga frågor eller ifrågasättanden eller "peppiga" ord. Där finns värme, förståelse , värme och stöd på ett helt annat sätt.
Vi som minns "heta linjen" kanske förstår det bättre. Heta linjen var ett ställe man kunde ringa och man kunde prata flera stycken samtidigt. Träffade faktiskt min första man på Heta linjen hahahah.
Man kunde prata och surra om allt med människor man inte kände. Det var faktiskt trevligt och det var gratis. Så många timmar man spenderade med en telefonlur mot örat hahaha
Om man tyckte de surrade om ngt tråkigt så kunde man lägga på och ringa upp och hamna i en annan grupp. Ibland så satt man bara och lyssnade och deltog inte i samtalet och många gånger så somnade jag och vaknade på natten med att man låg på luren hahaha. Trevliga minnen
Till Dan: God morgon min älskling <3 idag kommer det nog att tina bort mer snö härutanför oss. Jag skall försöka fixa altanerna på det sätt du gjorde det. Skura, torka och olja in. Men får nog vänta ngn tid ännu, så att jag vet att det blir bra torkväder. Saknar dig, att få planera vårarbetet i stugan. Du gillade att kratta och hålla rent som du sa....jag avskyr att kratta men jag skall verkligen göra mitt bästa. Men det är inte så lätt att uppbåda den lusten. När jag inte vet om jag kan behålla vår kära stuga. Vet att du skulle bli ledsen, men inte klandra mig. För jag gör det bra om jag inte har ngt val. Jag skulle vilja prata med dig om det, men det går ju inte. Du finns inte längre. Du är ett minne??? Nej älsklingen du kommer aldrig att bli ett minne för mig. Jag skall bära vår kärlek, jag skall prata med dig och "lyssna" på vad jag tror du skulle sagt. Kommer nog inte att hålla med alla gånger hahahaa. Men jag ska försöka för din skull. Älskar dig min lilla apunge, min sockergris mitt hjärta <3