Jag märker...
För ngt år sedan sa maken att han nu klippt mig för sista gången, bara för att han tyckte jag skulle unna mig att gå till frisör. Under ett år så gick jag till hans frissa, men tyckte det kändes onödigt då han alla år hade klippt mig och jag var nöjd med det. Han sa nej och då sa jag då slutar jag klippa mig. Hahaha så envisa vi kunde vara. Nåja jag bara lät det växa och det är nött och slitet och jag lägger märke till det, men bryr mig inte så mycket. Nu har jag sett att det börjar bli grått vid tinningarna och jag har olika skiftningar av färger och ser allmänt "trött" ut i håret. Det är så konstigt att se det och liksom sucka och sen bara jaha ja jag kan se det....men orka bry mig mer än att jag ser det, gör jag inte.
Precis så kändes hela gårdagen....jag registrerade att jag var nedstämd och håglös, men orkade varken bry mig eller hitta på ngt eller ens gråta.
Konstigt nog så är det både jobbigt och orkarintebrymig känsla. Jag föredrar att känna även om det gör ont. Tror faktiskt att gårdagens känsla är sämre än att gråta ögonen av sig. Jag inser att jag är deprimerad och energilös. Idag ska jag försöka jobba emot det så mycket jag kan. Ehhh hur vet jag inte men att bara göra något brukar hjälpa till.
Kan vara den där helgfeelingen också och då blir det bättre imorgon hahaha. Så dubbelt allt är. Jag är så självmedveten och samtidigt så likgiltig. Jag bara går omkring och finns för att Märta ska ha mat och gå ut och liksom existerar.
Kanske är det så att jag bara går omkring och väntar. Ja jag har känt den känslan och jag avskyr att vänta, då jag inte har ngt tålamod. Eller hade...kanske jag skulle säga. Mitt tålamod har faktiskt ökat eller kommit eller?...ja jag vet inte.
Men jag väntar...det är så tydligt. Jag väntar på att bouppteckningen skall bli godkänd av skatteverket. Jag väntar på pengar från FK. Jag väntar på att vi skall göra arvskifte. Jag väntar på om jag skall kunna bo kvar. jag väntar på att sorgen skall bli hanterbar. Jag väntar på att få besked om jag måste sälja stugan och bilen. Jag väntar på jobb. Jag väntar på att jag skall gå och sova utan att känna mig ensam och ledsen. Jag väntar på....väntar på...
Någonstans i fredags så gick det upp för mig att jag väntar på Dan??!!! att han skall komma hem. Att allt bara är så tokigt nu och det kommer att bli bra. Jag möblerade om på torsdagen i rummet och i fredags så tänkte jag: Undrar vad Dan kommer att tycka? Då slog det mig att jag faktiskt någonstans långt inuti mig väntade på honom också. fastän jag vet att det är en omöjlighet. Det var en smärtsam insikt och är nog orsaken till helgens nedstämdhet.
Hur kan man liksom glömma att han är död? Hjärnan är verkligen en konstig del.
Det var inte samma känsla och insikt som uppstår när man gör saker omedvetet. Jag måste berätta för Dan..eller att man i farten dukar för två. Eller jag ska kolla med Dan. Det händer dagligen och var inte alls samma sak som det jag insåg i fredags.
Jag måste ha gömt i hjärnan möjligheten att detta är bara en dröm.
Ja allt är så märkligt och jag är märklig. Orkar sällan tänka klart meningar, har svårt att se helhet och liksom tänka framåt. Det blir liksom bara tomt.
En helt ny sida av mig som jag inte känner igen. Tankar snurrar hela tiden men blir liksom inte klara!! För att jag liksom väntar.....så jag kan inte tänka klart tror jag.
Att inte känna sig trygg i sig själv och lägga märke till personlighetsförändringar hjälper ju inte till i sorgearbetet. Men jag tror att det kanske också ingår i det samma.
Ska försöka ta tag i dagen nu och bekämpa mina drakar och demoner. Lev väl.
PS Älskar dig Dan och jag vet att du aldrig kommer tillbaka och det gör så förbannat ont. Du fattas min själ, min kropp,min,min,min ja allt.