Älsklingen
Det har inte ens gått tre månader sedan du gick bort och det känns som en evighet på många sätt. Det är märkligt hur sorg och saknad liksom suger ur min energi och liksom påverkar mig på olika sätt. Tankspridd och dåligt korttidsminne och som om inte hjärnan hinner med i vad jag gör och ibland tvärtom.
Ändå är mitt liv väldigt långsamt och jag är väldigt oaktiv på många sätt. Att jag är stressad förstår jag, men det är nog en stress som inte syns eller känns. Kan sitta rakt upp och ned och liksom bara fasta i blicken och liksom bara stänga av ngr minuter.
Igår så var M&A här med barnen och åt och det var trevligt. Dan du skulle ha sett lilla Louie hela huvudet fullt av små lockar och det har börjat mörkna lite nu. Han kanske får sin pappas hårfärg
Åh varför kunde du inte fått vara kvar? Det är inte ofta jag tänker så. Vet att många upplever ilska och frågar Varför? när ens kära har gått bort.
Men jag har varit förskonad från det. Varför? det är ju så solklart. Cancer åt upp dig. Ilskan kan jag inte känna...vad ska jag vara arg på? Cancern ehhh ganska meningslöst. Men jag tror att Dan hjälpte mig mycket med det. Han sa: Jag har cancer som vi inte kan göra ngt åt. Vi vet det och då måste vi acceptera det annars blir det för jobbigt. Vi måste ta vara på allt och ändå leva som vanligt.
Jag har inte bara förlorat min man, jag förlorade min bäste vän och en stor del av mig. Jag är halv och halt just nu. Kommer det att växa ut? Kommer det att bli en utväxt som är knölig och grå och maskäten. Eller kommer det att likna min andra halva?
Åh så hemska tankar som virvlar upp. Jag vill inte bli bitter, jag vill inte bli som min halva som är kvar, jag vill inte bli trasig. Jag vill föda den halvan som är borta med allt gott som vi hade tillsammans, med självkänsla och kärlek, förståelse och med ett gott hjärta.
Just nu är det kanske lite svårt och jag har ingen ork till att jobba med det. Jag har fullt upp med att stå på benen och att fungera.
Saknar dig så oerhört mycket att det kan nog ingen förstå som inte har upplevt detta helvete på jorden. Med dig hade jag, pratat om stort och smått. Du hade lyssnat på en tredjedel hahha knappt!!
Du hade engagerat dig i allt om Corona och vi hade verkligen ägnat mycket tid till all information. Vi hade druckit eftermiddagskaffe tillsammans och läst böcker. Vi hade hållt om varann och skrattat oj vad vi skulle ha skrattat.
Nu är det tyst.....nej det är bullrande tyst. Radion står på och ibland så pratar jag med dig eller att ngn är här. Men i ca 20 timmar om dygnet är det....tyst och tomt. Här lever jag med Kisse och Märta och radion.
Så tragisk det låter, men nu är det så och kan nog inte vara på ngt annat sätt heller. Skulle inte orka med så mycket heller. Visst känner jag mig ensam på många sätt, men gör inte det perioder i livet. Jag måste stå ut och jag ser mig sitta uppe i ett träd. Ibland dinglandes med benen och ibland krampaktigt hållandes i en murken gren. Under mig strilar en bäck, som ibland ser ut som en öken. Den bäcken är tid, tiden som går och som skall laga och lappa så gott den kan.
Älskade Dan vad du fattas på så många sätt. Saknar dig mitt solsken. <3