myma.blogg.se

Kan man lära sig att sy? Alla mina tidigare försök till att sy på symaskin, har inte varit så framgångsrika. Vet inte om det är ngt speciellt mellan mig och maskinen, eller att jag bara inte fattar hur man klarar av att hålla kvar sitt tålamod när allt bara trasslar. Dan var en rackare på att sy och jag minns en gång hur jag ville bevisa för honom att det bara blir fel för mig. Han bara skrattade och sa nej kolla här....Han trädde maskinen och sydde...helt perfekt. Han reste sig upp och lämnade platsen till mig. Jag satte mig ner och började sy. Såg skitbra ut.....men på baksidan var det bara trassel!!!!! Då blev han förvånad ska ni tro??? Kan inget annat tro än att maskinen riktade sin djävulskap direkt till mig hahaha Det här gäller alla symaskiner jag har haft med att göra. Funderingen kom upp igår när jag började packa ner Dans alla skjortor, inför att jag ska hyra ut. Nu var nästan Dans doft på skjortorna borta. Han hade skjortor i garderoben som han använt men inte var smutsiga. Han använde bara dem när han skulle göra ngt "utanför " hemmet. Här hemma hade han bara mjukiskläder den sista månaden. Jag snusade och snusade på hans skjortor och nu kunde jag bara känna sköljmedelsdoft. Tårarna bara föll när jag satt där och försökte förnimma honom. Han hade så mycket skjortor och de är fräscha och jag kan inte kasta dem. Jag skulle vilja lära mig att sy och göra lapptäcke eller quiltning. Tror att barnen skulle vilja ha en kudde av pappas skjortor, speciellt av hans favoritskjortor. Idag är det lördag och i eftermiddag kommer mitt barnbarn M hit och skall sova över. Hon är ju ganska stor nu hela 7 år ,men vill att man leker med henne. Jag är ju ingen superlekande mormor, men hon gillar det och jag tycker det är viktigt att hon får leka så länge hon kan. Innan datorvärlden tar över, så jag gör mitt allra bästa hahaha. Känner mig redo nu tror jag.... att samla ihop Dans alla mediciner i badrumsskåpen. Han hade ju en hel del mediciner och nu tror jag att jag är redo att samla ihop och lämna in på apoteket. Varför känns det så svårt att ta bort sin käras saker?? Tror att man desperat vill behålla känslan av att allt är som vanligt, att om man tar bort sakerna är det som han aldrig funnits. Att man städar bort honom. Jag vet att Dan är död och borta och kommer aldrig mer att använda sin tandborste. Men kan inte tänka mig att slänga den....än ja kanske aldrig. Det finns en plats i mig som säger att det går ju inte....inte kan väl han vara död. jag älskar ju honom och behöver honom. Har märkt att jag gör saker som Dan gjorde, alltså bara småsaker. Jag trycker ihop kaviartuben som han gjorde och som han försökte få mig att göra i 25 år. Jag använder hans strumpor och sitter på "hans" plats vid bordet. En massa småsaker som jag gör på hans sätt och inte hur jag alltid gjort. Känner mig mindre ensam då...hur konstigt är inte det??? känns som om vi liksom "hjälps åt" Att han finns kvar i mina handlingar, jisses så knäppt det låter. Men det känns bra att tänka Hur skulle Dan gjort? Vad skulle han sagt? Vad skulle han tycka? Fy för fan vad jag saknar honom. Till Dan: Älskling jag gör mitt bästa. Jag försöker att ta mig framåt aldrig någonsin kan jag gå vidare. men framåt skall jag ta mig. Jag skall ta bort dina mediciner idag och du skulle ha sagt att det är bra, för varför skall de stå där. Jag vill att du är med mig när jag gör det. Jag vill att du ska stå bredvid och vi kommer att smågnabbas om jag hittar annat att kasta. Jag är ju en kastare och du en bra att ha kille. Mitt älskade troll, min hjärta, så jag vill ha dig här. Håll om mig och stryk mig över kinden och säg att du älskar mig, Dansa med mig i köket som vi brukade göra...sakta sakta i varandras armar. Jag gråter och mina tårar är så varma och de rinner nerför kinderna. Men de är fyllda med kärlek och saknad och inte bara elände. Nu skall jag dricka en till kopp kaffe och tänka på att du brukade dricka ditt morgonkaffe och samtidigt lösa lite sudoko eller ett kryss. Älskar dig hjärtat <3