myma.blogg.se

Det är hemskt att tänka på alla som dör i denna hemska pandemi som drar över världen. Alla som förlorar en mamma och pappa och som kanske aldrig fick ta ett farväl. Bägge mina föräldrar har gått bort och det var hemsk på många sätt. Men båda mina föräldrar var sjuka och mamma fick gå bort hastigt. Men pappa fick åka in och ut i ett halvår och under den tiden var han sammanlagt kanske hemma i tre veckor. Det var så hemskt och han hade ont och avskydde sin situation och var faktiskt lite rädd för sjukhus, så länge som jag kan minnas. Han tynade faktiskt bort och det var tungt att vara med om. Jag har ibland så knäppa tankar....när jag ser par så kan jag tänka: Ja de har sitt kvar...ngn av dem kommer att bli lämnad och ngn dör!!!! De kommer att gå igenom det jag har gjort. Jag har kommit lite längre på min väg. Tankarna kommer av sig själv och jag kan tycka att jag är lite för mycket dyster och morbid i mina tankar ibland. Nu står helgen för dörren och jag hoppas och kommer att jobba på att den kommer att gå bra. Jag tänkte rensa lite i frysen, städa lite lådor, baka lite, och försöka hålla mig sysselsatt. Har möblerat om lite i vardagsrummet, flyttat runt lite. Mest för att ha ngt att göra hahaha. Ja så knasigt allt har blivit. Till Dan: Jag älskar dig, visst vet du det? Minns du att jag sa det när du låg på sjukhuset och du var nästan medvetslös? Du nickade och det var den enda kontakt jag fick av dig under de dagarna. Vad hände där älskling. Varför kröp jag inte ner hos dig och höll om dig? Varför blev jag så rädd och frånvarande ? Jag inser att jag var chockad och innerst inne så vet jag att du inte klandrar mig. Men för min egen skull så hade det känts bättre att få hålla om dig. Ta vara på dina hjärtslag till de stoppade .Andas in dig och tala med dig. Min älskade lilla grisunge, mitt sockertroll mitt allt. Minns du alla de smeknamn jag gav dig? Jag saknar dig så mycket att det gör faktiskt ont. Hade aldrig trott att sorg kunde göra fysiskt ont. Du hade hållt om mig och vaggat mig i din stora famn. Jag hade troligtvis somnat i dina armar, trygg och förvissad om att vi tillsammans kunde klara allt. Men nu är du inte här och smärtan blir dubbel. Jag gråter över dig och jag gråter över att du inte kan trösta mig. Sorg är på ngt sätt väldigt självfixerande och man är väldigt inne på sig själv och allt man inte längre har. Man ältar och funderar och sörjer. Samtidigt som man känner sig mer ensam än någonsin, ingen kan förstå mig som inte har gått igenom detta helvete. Sen kan man ju fundera på vad skillnaden består av? Jag tror själv att även om vänner är fantastisk och barnen är stödjande på sitt sätt. Så känner jag mig mindre ensam med mina vänner på vimils facebooksida. De har gått eller går igenom precis vad jag känner och tänker. Det behövs inga förklaringar. Man skriver kanske om att idag är det tungt. Sen kommer hjärtan och små uppmuntrande ord eller att ngn skriver att så är det för dem idag också. Jag sitter här i min lägenhet men är inte helt ensam, det finns andra som känner som jag. Tänkt samma konstiga tankar. Som är rädda och förtvivlade. De som vittnar om att man överlever och att det blir bättre. Ge det tid och var rädd om dig. Vi finns här <3