Hej världen
Det är som att vara i en bubbla häruppe i stugan. Men känner mig konstigt nog mindre ensam här. Känns som jag är innesluten av fina minnen och så mycket kärlek. Stugan är ju liten och vart jag än ser här,så har jag förnimmelser av Dan. Hur han spikat,planerat ,gått runt och filosoferat. Hur han skapat små smarta lösningar i vår lilla stuga. Ser friggeboden där han satt uppe på taket i typiskt aprilväder 2005. Han byggde friggan då och höll på med takplåtarna. Ömsom sol och snålblåst med inslag av snö och hagel var det och han kämpade hårt med att jobba snabbt och samtidigt hålla i sig. Lägg därtill att han var höjdrädd...
Han älskade att vara här och påta på med allt möjligt. Jag var lycklig av att se honom så nöjd och glad. Han krattade i timmar och svor över alla kvistar,men älskade varenda minut.
Blir inte ledsen av dessa minnen bara lite melankolisk och samtidigt varm i hela kroppen. Åker hem imorgon,men kommer att återvända så fort jag kan,för jag samlar kraft och bearbetar min sorg på ett helt annat sätt här.
Tänk när snön är borta och man kan sitta ute på bron och titta ut över sjön. Där vi suttit tusentals gånger i tystnad och gemenskap och tittat på hur gäddan slår i strandkanten. Älskade Dan tack för alla fina minnen och all kärlek du gav och lät mig få känna hur underbart det är att få älska en människa,så som jag älskade dig. Du och jag hjärtat.