Fyra månader sedan julafton
Idag är det alltså 4 månader sedan julafton. Den dagen var lite konstig minns jag. Vi förstod bägge två att det var den sista julafton vi skulle fira. Jag har ju aldrig varit en julmänniska, men det är ju en då en dag som jag firar och som är ganska mysig. Vi skulle vara hos Dans son och även Dans dotter skulle komma. Jag var orolig över hur mycket Dan skulle orka, då han var både svag och inte så uppmärksam på att han skulle vila. Han ville ju vara med, som han ofta sa. Vi åt gott och de hade gjort så mycket god mat och vi umgicks och hade trevligt. Vi bröt dock upp ganska tidigt på Dans initiativ och åkte hem. Minns inte resten av kvällen!! Jag var så avstängd av att det var sista julen. Vi hade det ganska bra under juldagarna och Dan var på gott humör trots ökad smärta och svaghet. För varje dag så var det som man märkte att han tappade förmågan att göra saker själv. Dra upp byxorna, torka sig på ryggen, osv. Jag inser nu först vilken spänning jag hade i kroppen de sista månaderna. Alltid beredd att hjälpa och finnas till och samtidigt så "avstängd" från mina egna känslor. Fokuserade 100% på honom och hans behov och mående. Nyår var som en dimma...nu skulle det bli 2020....året som han skulle dö!!! Så vansinnigt hela livet var egentligen. Men samtidigt så otroligt nära vi levde varandra på så många olika sätt. Vi gick och la oss innan tolvslaget. Dan sov kanske en timme och sen gick han upp och satte sig i fåtöljen. Där spenderade han den mesta tiden, sittandes med fötterna högt, då de var som små ballonger. Den sista veckan så tog vi aldrig av honom stödstrumporna, förutom då vi skulle byta. Han kunde inte ta på, eller av sig själv. Därför tyckte han att han likagärna kunde ha dem hela tiden så slapp han väcka mig på natten. Ibland så ropade han på mig när han var lite ledsen eller tappat något eller behövde hjälp. Han verkligen avskydde att bli hjälplös och att jag skulle behöva finnas för honom hela tiden. Jag nästan skällde på honom kvällen innan han åkte in på sjukhuset. Han grät och sa att det var så hemskt att jag skulle göra allt och att han var så beroende av mig. Jag blev arg för han skulle ha gjort detsamma för mig, hur kunde han tro att jag inte skulle göra det för honom!!! Jag som ville dö med honom. Han slutade gråta och vi satt och bara såg på varandra och han höll hårt i min hand. Så hårt han kunde då musklerna liksom bara försvann, rann bort på ngt vis. Då visste jag inte att det var mindre än ett dygn senare som vi skulle åka in akut....
Min dotter frågade för några veckor sedan om jag trodde det skulle bli jobbigt på årsdagar, födelsedagar och liknande. Jag sa absolut inte, sådant tror jag inte att jag blir berörd av. Men jag tror att jag hade så fel...så jättefel. Tror att dagarna som betyder något kommer att absolut kommer att bli kännbara. Dans födelsdag, min födelsedag, vår förlovningsdag och bröllopsdag och ...och ...och sen årsdagen för han dog. Jag får en klump i kroppen bara jag tänker på att de dagarna ligger framför mig.
Idag ska jag till biblioteket och låna den dör boken: Sorgebearbetning och jag tänker att jag tror jag ska skriva ner mycket om den "kurs" jag ska göra. Nu är det flera veckor tills nästa gång jag ska tillbaka. Men jag skulle tro att jag läser hela boken på en gång. Kanske en dag jag läser denna blogg och tänker tillbaka och minns och kan se att det blivit lättare. Att jag lever och sorg och saknad går bakom mig och inte i mina fotsteg. Det är så otroligt dubbelt. För jag är så rädd att förlora den här djupa sorgen, samtidigt som det är det hemskaste jag upplevt. Jag klamrar mig fast vid alla minnen vi har, min kärlek till Dan, min smärta och tårarna som faller. Det är det som jag har kvar efter honom och jag är så rädd att förlora det. Rädd för att tappa bort honom, glömma, att inte i min smärta känna hans hand på min kind. Veta hur han doftade och höra hans skratt i huvudet. Har förstått att det är helt normalt att känna så här och att det liksom är en "fas". Jag förstår att det är obefogat. Men likaväl rädd, tänk om just jag glömmer eller tappar honom. Förstå hu konstigt det då blir i huvudet och kroppen när jag kämpar med att gå framåt, från smärtan, sorgen ,saknade och ickelivet jag lever. Jag förstår ju att jag inte kan leva Dans liv. Men i hjärtat så gör jag det.
Till Dan: Min älskling, idag är det fredag och du vet ju vad jag tycker om det numera? Inte visste vi då att våra härliga helger skulle bli så avskydda. Idag ska jag göra en del ärenden och jag har gjort upp planer på resten av helgen också. Så att jag inte ska bli sittandes och hamna i stormen. Ser du mig? Gör du det så tror jag att du är så ledsen för min skull. Men Dan jag försöker, göra allt i min makt i att inte göra dig ledsen. Men det går inte så jättebra alla dagar. Jag vill tro att du ser och hör mig, det känns så bra att tro det när jag går runt här hemma och pratar med dig. Mår du bra nu? Du har inte ont nu och kan göra nästan vad du vill. Det är okey att du känner dig glad och lycklig, när jag inte gör det hahaaha. Åh hjärtat så tokigt vi har det. Du är där och jag är här. Men snälla älskade du, försök att ge mig ett tecken. Låt mig drömma om dig, att känna din närvaro eller vadsomhelst. Förlåt om jag tjatar, för jag ska försöka ha tålamod. Hade du kunnat så hade du gett mig ett tecken, Du vill alltid mitt bästa. Älskar dig mitt lilla gosegryn. Till månen och tillbaka...…<3