myma.blogg.se

Idag är det måndag och det har kommit att bli en favoritdag. Helgen är slut och det är vardag igen, vilket jag tycker betydligt mycket bättre om än helger. Ska bege mig till Ikea idag eller köpa hund/kattmat, får se vilken destination det blir. På ikea ska jag köpa en lampa, så att jag kan sitta och brodera i bättre ljus. Mat till djuren är ett måste och jag vill alltid ha så jag vet att jag klarar mig. Kattsand står på listan och det går betydligt mycket mer av den varan än med gammkissen. Kanske kattungar kissar och bajsar oftare? Sen vore det ju bra om jag tankade också, inte ngt som jag gillar att göra. Varför???ingen aning det är ju inte svårt. Hos oss så var det Dan som tankade bägge bilarna. Skitfånigt men sant. Av en händelse så upptäckte jag att minnesfilmen om Dan som vi hade på minnesstunden låg på datorns skrivbord. Tryckte igång den och där var en talande och skrattande och rörlig Dan. Jag bara slutade andas!!!! Herregud...nej det kan inte vara sant. Alla hans gester och gång och skratt slog undan benen och jag satt som i chock. Såg hans panna med fårorna och de små skrattrynkorna vid ögonen. Jag kan känna hur de känns mot mina läppar. Hur konstigt det än låter så luktade han "bebis" just vid tinningarna. Jag var inte beredd på min reaktion och jag blev så ledsen. På ett stillsamt sätt och inte så smärtsamt som en sorgvåg kan vara. Utan mer som...nej det kan väl inte vara så....inte kan väl han vara död. Tårarna rann och då hör jag hur dörren öppnas och fina V kom in. Jag blev så förvånad för det var ju afton och han brukar ju inte komma om kvällarna. En liten stund senare kom även mamma S och det var så skönt. Jag kramade V och sa att jag hade varit ledsen och att jag blev så glad att han kom. Fick en gokram och så sa han -Jag älskar dig. Som ljuv musik i mina öron. Så skönt att de kom och liksom bröt min sorg. Vi pratade om ditten och datten och när de gått så kändes det okey igen. Men sen kom tårarna igen när jag skulle sova. Men jag har inte klöst mig inatt och det är bra. Att somna gråtandes är så tragiskt på ngt vis och just då tycker jag jättesynd om mig själv. Ja det låter kanske väldigt själviskt kanske, men det är sanningen. Oftast så får djuren ngn form av busstund när jag lägger mig. De brottas och springer runt och ibland lever de riktigt om och jag får hyssja på dem. Men det är bra för då märker inte Märta hur ledsen jag är. Hon blir ju så förvirrad när jag gråter. Men just då tycker jag synd om mig själv. Jag ligger i en stor säng med Dans kudde bredvid mig, det är mörkt och jag gråter stilla så att det blir blött på kudden och ibland rinner det in i örat. Känner att det är så tomt och precis så kan jag se resten av mitt liv. Jag kan se hur jag lägger mig bredvid hans kudde, varje kväll resten av mitt liv. När kommer det att bli normalt och inte kännas så tomt? och utan sorg. Aldrig? eller om 1 år, 3 år, sju? Till Dan: Älskling jag såg dig på film igår och du var så fin <3 Min sockergris, mitt stjärneljus. Saknar dig så mycket. Det är så märkligt men du finns i mina celler. För när saknaden blir stor så skakar jag och det gör ont ända ini skelettet. Hur ska jag klara mig utan dig älskling. Jag och du vet att jag var en överlevare. Men jag litade på dig och lät mig slappna av och känna mig trygg. Jag sänkte min gard och nu står jag hudlös utan dig. Älskling hjälp mig, ge mig kraften att ställa mig upp. Jag behöver dig och hur skall jag kunna, bli kapabel och en överlevare igen. Älskar dig<3