myma.blogg.se

Annandan eller annandagen..??? så konstigt namn egentligen. Visste man inte riktigt vilket betydelse dagen hade för just den högtiden? Ex Påskafton, påskdagen....eh sen var det ju??? äsch en annan påskdag??? Så kanske annandagen kom till. Många av mina "vänner" i Vimil har haft det lite jobbigt med påsken. Men jag måste säga att det har inte varit ngr större problem än ytterligare helg. Men i morgon är det vardag..Tjohoo. Kanske för att jag aldrig varit ngn påskfirande person, såg nog bara påsken som ngr lediga dagar och lite mer äggätande. Har inte ens köpt ngt påskägg till barnbarnen på ngt år. De får så mycket av alla andra tänker jag. Igår så var jag bjuden på påskfirande hos Dans barns mamma och barn och barnbarn och det var så jättehärligt. Jag glömde helt bort för en stund mitt eget liv och bara njöt av god mat och sällskap. Har en bra kontakt eller rättare sagt en fin kontakt med barnens mamma. Hon har faktiskt varit en god vän efter Dans död. Hon var den som var vaken på sjukhuset när vi andra behövde sova ngr timmar, när vi vakade. Det är ovärdeligt, i mina ögon. Det enda som var konstigt var att vi inte kramades så här i coronatider. Det kändes så bakvänt. Men jag fick i alla fall en kram av S som inte kunde låta bli och det är jag så glad för. När jag kom hem så var jag så förnöjd och tacksam och kände faktiskt en strimma hopp om att det kommer att finnas stunder av glädje. Fick en tavla i påskpresent av dottern M och den målade jag på igår....kunde helt enkelt inte låta bli. Den var helt träfärgad och jag målade ramen och lite sådär och nu blev den mer "Min" stil. Blev faktiskt nöjd med resultatet. Nu yr det snö utanför fönstret för andra dagen i rad, förutom igår eftermiddag då det regnade som attan och all snö blev slask. Men nu är det vitt igen...suck. Har inte klöst mig på natten, på länge nu. Men jag hoppas att det inte är en paus, för det är inte roligt att vara alldeles sårig och röd på armarna. Är en anings svårare att somna nu på kvällarna, men när jag somnat så sover jag hårt och liksom helt avstängd. Skulle gärna sova mycket mer även på dagarna, men är rädd att sabba nattsömnen. Men det är inte alla kvällar som det är skönt att gå och lägga sig och se Dans kudde och hans sida som är så tom att den skriker. Att gråta tills man somnar är faktiskt ingen höjdare. Men då det är som värst så tar jag tag runt hans kuddhörn och liksom "låtsas" att jag håller hans hand. Käraste vännen vad jag saknar din hand. Din beröring, när du stryker över min kind eller lägger din hand på min axel. Det är så konstigt att en del av mig kan inte riktigt ta in att Dan är borta, död och kommer aldrig tillbaka. Det är liksom känslan: Nämen det går ju inte....inte kan han vara död? Vi var ju för varandra. Det var inte så det skulle bli???? Det var ju han och jag????? När den känslan kommer blir det som en yrsel i hjärnan!! Det gungar till och sen är det som en hand som tar tag inne i bröstet och kniper åt. Från början så föll jag bokstavligen ihop och bara grät och grät. Nu är det istället stilla tårar och jag tänker tröstande tankar. Det är okey Ingalill att du känner så, låt det komma det är inget fel det får vara så här. Till Dan: Käraste vännen min vad du hade tyckt om gårdagsaftonen. Att träffa barn och barnbarn och tokas och skratta. Tror att barnen upplevde det jobbigare än jag gjorde. För mig gick det jättebra. Men du saknades av dem det märktes. Älskar dig lillvännen min. Mitt solsken mitt allt <3<3