Eländiga snö
Imorse när jag vaknade så hade det snöat igen...suck. Men nu lyser solen så förhoppningsvis så hjälper strålarna till att smälta eländet. Hela min kropp och sinne skriker efter vår eller åtminstone inte kallt och snö.
Är fortfarande alldeles tung i huvudet efter natten. Jisses vad jag sover hårt och skulle inte förvåna mig om jag ligger alldeles still eller spänner mig, för kroppen är så öm. Som när man har influensa och är liksom öm i hela kroppen. Nåja det är en skitsak, huvudsaken att jag sover. Har flera vänner på Vimil som vittnar om oroliga och sömnlösa nätter.
Idag kommer M hit och hjälper mig med traderförsäljningen som jag haft. Jag har tydligen varit för ambitiös i min packning och det innebär höga fraktkostnader...hmm. Men jag har liksom tänkt att det får inte gå sönder i frakt och man vet ju inte hur de hanterar post.
Igår så renade jag vardagsrummet med vit salvia och jag kände mig inte lika dum som jag trodde hahaha. Sa högt att nu Dan ska jag ta bort ditt onda och din ledsenhet, här hemma. Har inte satt mig ner där och känt "på stämningen" än. Hade aldrig trott att jag skulle springa runt med salviarök och fjäder och vifta runt här hemma. Fast jag hade heller aldrig trott att sorg gjorde ont i kroppen och att jag skulle falla så djupt som jag gjorde.
Trodde att vår kärlek skulle hålla mig uppe på fötter och att jag skulle vara klarsynt. Givetvis skulle jag sakna men att vår kärlek skulle vara starkare. Det låter som värsta kärleksromanen hahaaha, men lite så.
"Håll mig nära , säg att det går över. Säg att allt som vi drömt om kommer så småningom" Just det sjunger ngn som heter Ida Viklund på radion nu. Precis så känns det och liknade säger jag högt. Men jag får ju av förklarliga skäl ingen respons och då vrider sig det i kroppen. Tårarna rinner och jag inser att aldrig kommer det att hända. Dan kommer aldrig krama mig, vi kommer aldrig se klart Greys anatomy, eller alla "våra" serier. Våran dröm om att bo längre tider i stugan, du kommer aldrig bygga ytterligare en frigga eller byta fönstren. Vi kommer aldrig mer fara till Italien och dricka vin och äta god mat. Vi kommer aldrig......aldrig....aldrig. aldrig mer.
Nu är det bara jag, en tjock tant som röker ohemula mängder som har börjat få gråa hårstrån och blek hy, inga naglar, ingen livslust, ingen känsla av framtidstro kvar. Låter bedrövligt och självömkande och jag hade faktiskt hellre tagit det för då hade jag något att kämpa mot och liksom "rycka upp mig"
Men det här är helt annan känsla eller konstaterande. På ett sätt så tycker jag väldigt synd om mig själv. Jag har förlorat min älskade och jag är fruktansvärt ensam i det. Tycker synd om mig själv för att jag aldrig kommer att få ha honom nära mig igen. Mitt förstånd säger att det är okey.
Men när jag står framför spegeln, så ser jag en trött, tjock kvinna som börjar få risigt och gråa slingor i håret. Hon ser bedrövlig ut och skulle behöva duscha oftare. Hon har sår på armarna som håller på att läka. Hon röker väldigt mycket och hennes ögon är liksom röda och vattniga. Jag ser ju att det är jag och inte var jag ngn pingla eller fräsch kvinna förr heller. Men jag kände mig älskad och av det blir man fin. Men när jag står där och tittar på mig själv så säger mitt förstånd att Ja det är inget konstigt, du har sorg och är ledsen, det blir bättre. Mitt inre säger inte särskilt mycket, ser bara den kvinnan och att hon är trasig. Mitt förstånd säger att om du ska få ett jobb och må bra och skapa bra förutsättningar till att få ett liv och börja känna livsglädje. Så måste du kamma till dig och sluta röka och kanske klippa dig, gå ner minst 20kg i vikt, röra på dig och hålla uppe disciplinen och rutinerna.
Men jag är så trött och energilös att jag bara klarar att göra det viktigaste. Sköta om djuren, hålla borta skiten runt mig och ta mig genom dagen.
Men jag tror eller vill tro att det så småningom vänder och blir bättre. Att jag med hjälp av våren ,grönskan och värmen och tiden kommer att hitta en bättre, nyttigare och mer livssökande symbios mellan förstånd och det inre.
Men nu blir det min fjärde kopp kaffe och en cigg till.
Till Dan: Mitt hjärta såg du igår hur jag gick runt med den där röken och viftade med den lilla fjädern. Antar att du skakade på huvudet och log. Det är ju inte spåren av dig jag vill ha bort, utan din ångest och smärta som din sjukdom gav dig. Du var min klippa och den vackraste av människor. Var glad över dina brister för du skulle annars ha varit alldeles för bra människa annars. Du snubblade på allt och var för självkritisk och helt hopplös ibland. Men det var du och jag älskande dig. Mitt hjärtegull så jag önskar att du bara skulle komma in och ropa Hallååå...och jag skulle säga hej hjärtat kommer du nu? Men så kommer det aldrig mer bli...Det där djävulska orden ALDRIG MER. Så jag avskyr dem.
Idag hjärtat kommer M och hjälper mig, annars skulle du gjort det. Du fanns alltid bredvid mig i nöd och lust. Mitt troll <3