Hipp hipp hurra
Idag fyller min mellan son år 31 år!! Kan inte förstå att han är stor nu hahhaa. Ska ringa ner till Göteborg där han bor, senare idag och gratulera honom. Det är lite lustigt men mina barn heter alla ngt på M och Dans barn heter alla ngt på S. Under barnens tonår , när det var inte så roligt att vara förälder till hormonstinna ungdomar så skojade vi och sa att det måste vara som S/M (Sado-Masochism).
Känner mig lite extra glad idag, nu är det visserligen tidig morgon. Men jag har under natten??fått besked från FK att jag skall få utbetalning, så skönt. Det ringde en kvinna igår från FK och sa att det var inte säkert att jag skulle få godkänd sjukskrivning då jag var arbetslös. Jag sa då att jag hade inte kunnat jobba då jag var inte i det skick att man kan utföra ngt alls. Första veckorna var det t om "svårt" med dusch och tandborstning. Är så tacksam för nu har jag fått ersättning så att jag kan "leva" ngn månad till. Har ju levt på sparpengar eller rättare sagt på arvet från pappa. Pengar som jag tänkt lösa ut Dans barn med.
Låter så hemskt att lösa ut dem??? Jag vill definitivt inte lösa ut dem ur mitt liv. Jag älskar alla tre som mina egna. Det handlar om deras lagliga rätt och min och Dans överenskommelse. Våra respektive kullar var våra barn.
Igår så var jag och dottern på shoppingtur och trotsade coronan. Hon är bra att ha med sig då jag glömmer bort avstånd och sådant och hon har stenkoll. Blev 2 par byxor och en pensel med periskopskaft, perfekt för inoljning av altan. Sen blev det en skaftdammsugare till superpris. Har lite tur då svärsonen jobbar på en sådan butik där sådant finns och kunde göra bra pris. Sen så gick jag och dem ihop om en högtryckstvätt av enkel modell. Bra pris även där och jag behöver verkligen en sådan. Våran gick sönder i somras och den är bra till mycket.
Var även för första gången till samtalsterapeuten och jag var faktiskt väldigt spänd. Jag var så osäker på om det skulle ge något alls. Vad förväntade jag mig? Kände mig faktiskt lite orolig för jag har liksom tänkt att nu får jag hjälp....men den hjälp jag önskar är ju inte möjlig. Att hon skulle ge mig ett "piller" som gjorde att jag sov i 2 år och under tiden bearbetade min sorg. När jag vaknade så skulle jag visserligen sakna och sörja Dan men skulle kunna skratta åt minnen och bli glad åt det vi hade tillsammans. Nu kan jag inte det, utan att tårarna rinner. Skrev bara minnen nu och tårarna börja rinna automatiskt....så märkligt hur alla känslor liksom sitter utanpå kroppen???
Fick ta en lite paus nu för lite kaffe och en rök. Samtalsmänniskan var tydligen en utbildad sorgeterapeut så det hördes ju bra...men kände mig ändå väldigt osäker. Hon presenterade olika metoder men det var en som hon rekommenderade och brukade jobba efter. Man jobbade med en bok som heter Sorgbearbetning och som är indelad i kapitel. Efter varje kapitel så får man en hemuppgift, att göra. Läsa och skriva ner vad man känner och liknande. Till sist skulle man skriva ett förlustbrev, om jag förstod det hela rätt. Ett sk fullbordansbrev. Det enda jag hade i huvudet när jag gick hem var ett sammelsurrium av tankar. Fullbordansbrev?? skulle jag ta farväl av Dan???Nej det går inte...han får inte försvinna ur mitt liv. Hur ska jag kunna skriva vad jag känner och så när jag inte riktigt vet vem jag är nu??? Kan jag överhuvudtaget ta in mtrl då jag har lite svårt med information? Ska jag klara av att utföra detta? Kände mig jättekonstig då jag knappt sa ett ord där. Mest bara kanske, vet inte, ska försöka, tror det osv på hennes frågor. Igår kväll så insåg jag att en stor rädsla är att "förlora" Dan!!! Ska förklara så gott jag kan. Jag vet att han är död, men samtidigt så lever jag med honom hela tiden. I sorgen och saknaden så finns han hela tiden hos mig. Om det försvinner så är jag ju ensam, utan honom. Jag är så rädd att förlora honom igen. samtidigt som jag vill ut ur den här sorgen som har tagit över hela min existens. Han är ju halva mig och tog med sig den delen och jag är så trasig att jag inte vet vilka delar han tog med sig. Låter ju inte riktigt klokt men lite så är det.
Hursom så vände jag mig till "mina" Vimilvänner på fb. Hade ngn av dem gjort denna metod. Vad tyckte de, hade det "hjälpt". Var det svårt? Skrev en massa frågor och funderingar. Svaren trillade in hela kvällen: Gör det, Har hjälpt mig jättemycket, Kan verkligen rekommendera, så bra...mina barn går den nu osv Så då blev jag mer positivt inställd och kommer att gå den "utbildningen" eller metoden eller vad man nu säger. Ska låna boken på biblioteket och kopiera av den så slipper jag lägga ner pengar på inköp.
Tanken var att jag skulle åka till stugan igår afton. Sen att jag skulle åka idag. Men jag har ställt in det tills vidare....känner mig inte i form att fara iväg. Har känt mig stressad och spänd och då blir hjärnan blank. Svårt att slappna av och samtidigt får jag inget gjort. Men släpper känslan så far jag upp i ngr dagar. Blir ju lugn och tillfreds med mycket när jag är där. Men den största anledningen är att jag har ju planer på att sluta röka och att det skall ske i stugan!!! Så anar att det ligger lite motstånd i att fara pga det. Har dessutom en hel del som jag kan ordna med här hemma om jag orkar och kommer mig för.
Till Dan: God morgon älsklingen, saknade dig igår när jag gick och la mig. Hade så önskat att du kunde spöka lite för mig. Idag blir det ett stort steg för mig och jag behöver din värme. Jag skall tvätta dina sängkläder. Inte kudden, det fixar jag inte. Den kramar jag om innan jag somnar. Ibland när det är extra jobbit så håller jag i hörnet på kudden och låtsas att det är din hand. Men lakan och påslakan och täcke skall jag tvätta. Tror jag är redo nu. Har själv legat där i din säng så jag har kanske gnuggat bort dig hjärtat hahaaha. Tog ner din handduk också för tvätt, men där tog det stopp. Så den kommer att vara kvar bredvid min. Åh mitt hjärta vad jag önskar att du kunde finnas här med mig. Jag är så rädd att förlora dig och samtidigt så vet jag att jag måste och att du vill att jag kommer mig framåt. Du önskar mig allt gott och hade velat vara kvar. Men minnet av dig är ju det enda jag har kvar, i mina celler, i min hud, i mitt hjärta, i min hjärna så finns du. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Hur knasigt är inte det att jag samtidigt jobbar på att komma ifrån det jag krampaktigt håller fast vid. Älskar dig <3