Ett inlägg till...
Hörde på radion idag och en sjukhuspräst och en annan från svenska kyrkan pratade om sorg. Jag är så glad över att Dan ville ha och fick en borgelig begravning. De spelade sk "populära" begravningspsalmer och i mina öron så lät det bara som en massa ordbajseri och inget alls som handlar om att förlora en älskad person. Sorry om jag trampar ngn på tårna som har en kristen livsyn, men allt jag kan säga är att kyrkan och jag är inte på samma våglängd för tillfället. Inte den lutheranska i alla fall som bara ger ångest och sprider ett lidande budskap istället för kärlek och förlåtelse. Är på ett ganska halvdåligt humör och tänker att jag kanske ska skriva av mig lite. Just det så rekommenderade dessa på radion till dem som förlorat ngn kär. Att skriva, rita eller måla ut de känslor man hade och inte stänga in dem. Jag gör lite 50/50, skriver här och på Vimils fbsida (tack gode gud för den sidan) men sen stänger jag igen för min omgivning. Förmår inte och orkar inte att öppna mig med risk att det inte kommer att gå att stänga av den flod som skulle rinna ur mig. Kan knappt säga Dans namn utan att tårarna börjar bränna bakom ögonlocken.
Just nu är jag helt slut och har noll energi och gruvar för att vänta ut tills jag kan gå och lägga mig. Har skrivit om mitt cv och bl a "suddat" gift och skrivit dit änka. Gått igenom platsannonserna och fick med milt våld på mig själv få iväg 2 ansökningar. Jag fattar inte hur jag skall fixa ett jobb och orka jobba?? Är rädd för framtiden och rädd för att jag inte skall orka. Sen så har jag varit barnvakt och efter de for hade jag ngr andra grejer jag tänkt göra men då var det tvärstopp. En stor anledning vet jag.....och jag gruvar. För att vakna i morgon och veta att hade varit vår dag. Vi hade kanske förnyat våra löften imorgon om Dan levt. Han sa att när vi varit ihop i 25 år eller när jag går i pension då gör vi det....vi väljer varann igen. Vi sa så oftast på vår förlovningsdag. Jag väljer dig igen.<3 Imorgon är det 25 år sedan Dan och jag blev vi.
Sedan den dagen har jag känt mig mer och mer älskad för varje dag, jag har haft den finaste mannen i hela världen och jag är så tacksam för det vi hade. Men det är just det...hade. Jag kan inte leva på vetskapen om att jag har haft "tur" att få älska och bli älskad. Att många aldrig får uppleva det. Men vi fick i alla fall 25 år tillsammans och de har varit tungt ibland med alla relationer. Men aldrig har jag och Dan tvivlat på vad vi kände och ville. Det är fina minnen men de gör ont och skänker inte det lugn och glädje som jag hoppas få ngn gång. Nu är det bara tankar på att det inte blev som vi trodde....inte blev vi tills vi var gaggiga och satt på hemmet tillsammans hållandes våra händer. Att han inte är här. Det är bara jag och hunden och katten. De är visserligen fantastiskt sällskap och skänker stor glädje i ett hemskt vidrigt efterliv. Ja jag lever i ett efterliv,,,,jag är en efterlevande. Imorgon är det alltså 25 år sedan och det enda jag kan tänka på är att varför kunde vi inte ha fått fira 45 år?? Kanske låter bittert men det är inte det, bara en undran. Är glad över att jag slipper känna ilska och bitterhet över situationen jag är i. Det har jag sluppit och det tror jag är bra och kommer att underlätta detta sorgearbete. Men det var för tidigt alldeles för tidigt för honom att "gå", det tyckte vi båda två. Så många fina stunder vi delade de sista månaderna. När vi kramade varann ibland så gled ibland det över i krampaktiga famntag. Jag minns att jag tänkte en dag kan jag inte hålla om dig. Nu är den dagen här....alla dom dagarna har jag framför mig. I morgon är det 25 år sedan......