Stackars Märta
I morse när vi gick ut så var det jobbigt värre för Märta,när hon skulle göra nr 2. Fick som inte ut det som ville ut och hon var så olycklig. Till slut klättrade hon på mig,som om att be om hjälp. Utan att gå in på detaljer så var det en dusch som krävdes, när vi kom in.
Kisse går runt och jamar olyckligt, för han vill gå ut och lilla Siv fattar ingenting. Har sagt åt kisse att sen får han vara ute så mycket han vill, men av förståeliga skäl så får jag liten respons. Nu är ju inhängnaden nertagen,så han kan inte sitta ute
Jobbar kväll idag oxå, men bara till 20.30. Sen tidig morgon imorgon. För övrigt är det fortfarande lite läskigt att liksom lämna tryggheten och kasta mig ut i ett annat sätt att leva. Men bara tanken på att få naturen nära, ger mig en varm känsla. Tyvärr följer, det med snö, möss, mörker,getingar och allt annat elände med detta oxå. Men jag kommer att kunna ha sonen med familj på övernattning,när de kommer hem ngn gång från Göteborg.
Det betyder så mycket för mig.
Om jag bara kunde förklara hur annorlunda jag känner mig om man jämför med livet jag hade. Känner mig övergiven av livet, ensam utan att valt det. Osäker och lite hjälplös ibland när ngt blir överväldigande. Jag är stark men samtidigt så svag. Gråtmild och svårstartad. Det mesta tar evigheter att göra. Men på jobbet ilar jag omkring och ger allt jag har och mer ändå. Hemma kan jag sitta och titta rakt fram i timmar, för jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Kommer nog att ta länge innan jag fått "snurr" på energin och motivationen. Tror inte att det är ovanligt alls när man är i sorgeåret. Men att tro att allt känns bra efter ett år, är bara korkat att tro. Men då har man "smakat" på de flesta "Första gången utan Dan" grejerna. Som födelsedagar, äta ute, grillat, bilsemester, jul och andra både stora och små sakerna och händelserna. Tid sköljer sår, tårar gör ont men kan oxå läka. Jag har varit på det djupaste stället. Hållt andan i förhoppningen om att jag aldrig mer ska behöva andas ngn mer gång. Jag har velat vara med Dan, lämnat smärtan och sorgen och få upphöra att existera. Jag har krupit på golvet, av smärta och kraftlöshet. Men idag sitter jag här och finns. Visst blir jag lite ledsen varje dag och saknar och ibland kommer den stora våta filten över mig. Men en dag i taget och mina fina små familjemedlemmar, Märta och kissarna behöver mig.
Till Dan: Hej mitt hjärta, jag vill prata med dig. Berätta om programmet jag såg på igår. Fråga hur man vet vilken proppstyrka man behöver. Prata ihop oss om vad M ska få i födelsedagspresent. Om du vill ha något från affären? Älskade du vad jag saknar livet vi hade. Saknar dig, saknar skratt, saknar mig. Det gör så ont älskling att veta att du aldrig mer kommer att hålla om mig Älskar dig till månen och tillbaka