myma.blogg.se

Tänk om jag hade haft en spåkula att fråga. Har t om funderat på att rulla en tärning och om det blir udda prickar så nej och jämt antal blir det ja. Jag har frågat Dan om råd, men av ganska förklarliga skäl så är det tyst. Dan hade ställt ner foten som han sa, om det inte var något han ville. Det respekterade jag alltid. För han var tydlig med vad han ville och tyckte. Han funderade ett tag när jag hade en ide, och sen sa han: Okey jag är inte riktigt säker, men jag stödjer dig. Nu är väl jag inte lika spontan och iderik som förr, utan känslorna styr mig mer än vanligt. Men jag litar inte på mig själv som jag alltid gjort förr. Även innan Dan så hade jag en självtillit fast den var byggd av ett skydd av murar. Det behövde jag inte med Dan, han var min motpol, den som plockade ner mig när det behövdes och lyftade när det behövdes. Jag behövde aldrig plocka ner han,,,förutom när han hade en ide om att bygga en veranda på stugtaket!!. Men jag pushade och stärkte honom varje dag. Sa varje dag hur bra han var och att jag älskade honom. Brukade säga: Du vet väl att du är bäst? Han flinade oftast eller sa att du är ju knäpp. Jag vet inte vem jag ska fråga nu? Som förstår hur jag tänker och känner? Ska jag eller inte, är det dumt eller ska jag följa magkänslan? Jag vet vad jag söker,men är det rätt väg? Befinner mig i en svacka just nu eller en rondell eller en vägkorsning eller allt på en gång. Jag vet hur jag vill och känner, men min osäkerhet och tvivel och oro gör mig osäker. Jag vill inte fatta förhastade beslut, men å andra sidan kan jag inte leva för att leva tills jag dör. Jag kan knappt förklara vad jag känner, för det är så svårt att förklara eller rättare sagt är jag lite rädd för vad jag vill, är dumt. Osäkerhet och oro och rädsla följer mig som helt nya "kompisar" sedan Dan dog. Har förstått att det är vanligt att känna att man liksom förlorat halva sig själv. Som en tillbucklad bil, så har jag hela sidan och en del av fronten intryckt. Jag försöker slå ut lite av bucklorna, men så kommer det en tanke som säger. Äsch den där gamla rishögen är väl inget att bry sig om. Det spelar väl ingen roll hur den ser ut. Kör tills den är slut. Men jag fortsätter ändå att trycka ut buckla för buckla, men nu har jag kommit så långt att jag inte vet riktigt vars jag skall trycka. Mina bucklor börjar skava och känslan av att vara intryckt är jobbigt. Men det är stor skillnad från i våras. Då var jag vilsen på ett helt annat sätt och forstod inte hur man gjorde eller om jag ville och om det någonsin skulle gå att fixa den här "bilen" till att klara en besiktning. Vilket knasigt inlägg och ett virrvarr av bilar, och svammel, precis som det är inne i mitt huvud. Kommer nog att behöva återkomma senare i den här frågan hahha