myma.blogg.se

Usch så less jag är på att vara instängd i denna sinnesstämning. För jag är som 2 personer??? En som vill ut ur denna energilöshet och vill något annat, åtminstone känna något som går att ta tag i. Men det är som om kroppen tagit över och liksom bara inte vill och det påverkar även knoppen. Tar fram något, men ställer liksom inte tillbaka för det orkar inte den tanken och armen göra!!! Så irriterande så det går inte att beskriva. Har jag 2 skålar så "orkar" jag bara att diska ur en!! Ont i kroppen hela tiden, ryggen,axlarna och t om huvudet vill hänga. Jag vill liksom skrika: skärp dig för fan!!! Säg vad det är??? Jag vill tillbaka till jobbet och fungera, gömma mig från mig själv. Samtidigt så har jag en tuffare arbetsvecka framför mig och det är ingen lek med att arbeta med munskydd. Det blir jättevarmt och glasögonen immar och det blir fuktigt av andningsluften och det blir klibbigt. Förra helgen jobbade jag med en som har bekräftad covid och har tagit ett prov och nästa nu imorgon. För egen del så är jag inte orolig, mer för de boende som den personen var nära, de måste vi nu hålla distans till...och hur gör man det när man ska göra personlig hygien ,klä på och mata? Jag vet inte vad denna svacka beror på, men jag gissar att det är en massa oro och att jag tvingar mig ofta att göra saker som jag inte orkar eller vill. Ibland så är jag så trött ,men går till jobbet och jobbar hårt så svetten rinner. Äta när jag inte vill, tvätta när jag inte orkar, göra sådant som innebär de mest vardagliga sysselsättningar så fåniga grejer och inget som är arbetsamt eller kräver mycket av en "normal" person. Har dock mina aningar om vad som ligger och skaver, oroar och som jag liksom "skjuter" bort. Jag är rädd för att ta in att det blir inte annorlunda än det just nu är. Att jag är änka och ändå gift med en man som jag älskar. En man som aldrig kommer tillbaka. Jag börjar ana en inre vrede ett ursinne som jag trycker bort, eller inte vill kännas vid. Jag har kommit så långt och det mesta går så bra och jag är "normal" i relation till andra människor. Men jag känner vreden, mörkret, lusten att förstöra något, slå sönder något som jag tycker om. Får impulser av att låsa dörren och bara skita i allt. Aldrig någonsin gå ut, låta djuren få skita och pissa bäst de vill, krocka sönder bilen, skriva på väggarna de mest djävulska ord som finns. Jag är så rädd för framtiden!! så arg på att det är så här. Vill slå sönder något på samma sätt som livet slagit sönder för mig. Meningslösheten tar över så lätt och de mörka tankarna tar energin från mig. Jag går till jobbet för att få göra något annat, vila från mig själv. Men det är inte hela sanningen....går även till jobbet för att jag skall få en inkomst, För att jag skall kunna betala hyran och räkningar och delta i samhället och livet som alla andra. Men hela tiden finns tanken och känslan....varför då då? Varför ska jag det? varför ska jag kämpa, varför ska jag delta i livet? varför? Är ju lik förbannat ensam?? utan Dan utan andra skäl än att det är normalt, att jag lovade Dan att kämpa, att jag har ett ansvar för djuren. För att en sorts överlevnadsinstinkt får mig att forcera och kämpa och göra allt jag inte vill eller åtminstone inte förstår varför jag egentligen gör det. Jag bär på ett mörker av hopplöshet, jag vill flytta till ett annat ställe där ingen vet vem jag är. Jag vill fly, från mig själv, fly från mitt så kallade liv. Men jag vet att det inte går, jag måste genom denna fas oxå. Men i den sinnesstämning jag är i, så ser jag i min spåkula bara ensamhet och kamp. Vet att det kommer att gå över, bli bättre, komma ljusare dagar. Men det är bara något jag vet, inte något jag känner just nu i alla fall. Sitter här och skriver och plötsligt slår det mig.....vad Dan sa till mig när jag var till mediumet? Du har kommit så långt Ingalill, du har klättrat men nu är du längst upp och kommer inte över "kanten". Du måste i 3 månader bara göra det du mår bra av, undvika allt som tar din energi. Du måste tänka på dig själv hela tiden. Jag finns med dig hela tiden. Jag skulle leva länge så det var viktigt att jag hittade tillbaka till livet. Han skulle alltid följa mig och han sa att jag skulle kanske flytta och han då skulle följa med. Att jag skulle ut i naturen, att jag skulle förändra. Men jag måste först av allt komma ur denna sinnesstämning. Nu är det städdag och jag skall gå ut och delta i livet.