myma.blogg.se

Till Dan: Lyssnar på en sådan fin sång, - Utan dina andetag med Sanna Nielsen, och det vibrerar i hela min kropp. Sorgen sköljer över mig, men den är annorlunda motför ngn månad sedan. " Min klocka har stannat, under dina ögonlock" " Jag kan inte stå när du inte ser på" Jag kunde inte stå, men stod ändå de första månaderna. Kan inte förstå hur jag klarade av det, när jag ser tillbaka. Kände mig alltid stark med dig och du sa att du kände det med mig. Det var så VI. Vi kompletterade och gjorde varandra till bättre än vi bägge trodde vi kunde bli. Jag vet nu att jag kan stå själv och marken under fötterna har nu inte samma gungande sankmark eller fattas som jag kände så tydligt. Jag kan leva, andas utan dig. Men du fattas som ett hål i kroppen. Jag förstår att jag kan gå framåt, jag kan existera utan dig. Jag har min kärlek kvar. Det är det jag har kvar. Det är som min värld snurrar runt, allt utanför fönstret ser ut som vanligt, köket ser ut som vanligt. Din säng står bredvid min. Din handduk hänger bredvid min. Men du sover inte där, och din handduk är alltid torr. När jag sitter vid bordet, sitter inte du mittemot. Det är så tomt och du kommer aldrig att äta mat eller sova bredvid mig, för du är död. Ändå kan jag vänta på att du skall komma hem. Jag gruvar mig för när snön faller och dina fotspår inte finns där. "Bara doften gör mig svag" Jag sa alltid åt dig att min kärlek till dig måste vara kemisk. För jag älskade din doft, -Nu måste jag snusa på dig, sa jag och drog in djupa andetag av dig. Blev alldeles lycklig av din doft och du skrattade så gott. När jag for fram över hela dig som en tok. Gillade aldrig när du var nyduschad och tyckte inte om när du använde rakvatten eller ngn stark deo. Jag bor här med all saknad, alla minnen och allt som aldrig mer kan bli. Men det är så trångt, att min själ inte kan andas. Jag ser dig i allt, i tapeten, golvet, hallen, i allt. Men det minner mig bara om att du inte är här. om allt som inte kommer tillbaka. Jag vill alltid ha mina minnen, saknaden kanske kommer att vara livslångt. Men de får följa mig, inte omge mig och följa efter eller gå före. Jag måste kunna andas ända ner i magen, utan att det tar emot. Jag vill alltid ha dig nära, jag vill skratta och ibland gråta åt mina minnen och det vi hade och gjorde. Men framför allt vill jag leva inte bara överleva. Jag har överlevt dig och förlusten av dig gjorde mos av mig. Nu måste jag ta nästa steg, även om jag är rädd och känner oro. Men jag måste få frihet, andas luft som är "fri" Ingen som upplevt det jag känner, kan förstå av att jag känner mig fast i sorgen. Jag kommer länge att känna av sorgen efter dig. Saknaden av din röst, dina händer och ditt huckrande skratt. Men det räcker med min sorg, orkar inte med att andas den. När jag går över gården, ser en del ner i marken och andra ser medlidsamt på mig och frågar hur det är? Det är bra säger jag, Det är inte en lögn, det går bra men det känns inte bra. När jag träffar dina barn så känner jag att de känner av saknaden efter dig. Jag påminner dem om att pappa inte finns. De håller av mig och värnar om mig, inte bara för att de tycker om mig utan även för att deras pappa sa att de skulle göra det. Jag är den efterlevande från dig. jag är Dans fru, men du är död. Jag är ensam här med allt som aldrig kommer att bli. Jag är ett minne av dig, Vet inte än vem jag är eller vem jag kommer att bli. Men jag kan inte bo i minnen, kan inte trängas med "Aldrig mer". Jag saknar dig, kommer alltid att sakna dig, kommer att gråta och ropa på dig länge. Men jag måste lära mig gå utan att du ser på.