Ofta tänker jag fortare
Ofta tänker jag fortare än medvetandet. Imorse satt jag och tänkte på att jag ska ju måla om i vardagsrummet i Sörmjöle. I ena hörnet så är det inte så snyggt, för tapeten har blivit skrynklig, och då syns det bara mer när man målar. Så då måste man riva bort och spackla istället. Men hann tänka: Att det gör då inte jag, det får Dan göra.......ehhh sen slog det mig att det blir inte bara svårt utan även omöjligt. Det låter säkert ganska obetydligt, men sen kommer medvetandet och säger: Men Ingalill Dan är död !, det går ju inte??? Nästa tanke är då: Men hur i hela friden kan han vara död, han är ju mitt stora stöd och han fixar ju allt?? Det virvlar till i huvudet, av total förvirring. Men det varar bara några sekunder och sen så försöker jag tänka. Okey då måste jag ju fixa det själv. Jag känner mig så tafatt och osäker på mig själv och det är en av alla anledningar till varför jag måste flytta. Jag måste utsätta mig för en massa saker och samtidigt lära mig att be om hjälp eller inse att det blir övermäktigt. Det är svårt, det är jättesvårt att inte lita på sig själv. Jag känner inte riktigt igen de känslorna eller reaktionen hos mig själv. Att inte vara säker på vad jag vill, vad jag kan eller vad jag ska göra. Vad jag vill? Jag vill känna meningsfullhet, lugn och stillhet, trygghet, tro på något, omfamna livet. Jag an vara glad och skratta, men mörkret finns med mig hela tiden. Även om det för alltid kommer att finnas ett mörk plats, så vill jag, måste jag få in lite ljus. Jag gråter hellre över att jag sitter fast i snön efter vägen, än av att Dan saknas i soffan.
Inatt drömde jag märkliga saker och Dan fanns med ibland och ibland var jag ensam. Var utomlands och det blev översvämning. Jag såg 3 små vita hundar virvla omkring i den strida vattnet. Jag bara måste hjälpa dem. Nej sa Dan det är farligt, du kan inte göra så. Det är naturens gång. Ja jag vet men jag kan inte leva med mig själv, om jag låter dem dö. Jag sprang efter kanten och tittade efter dem och såg även ett litet barn, virvla omkring med dem.
Hoppade på en buss och skrek att jag måste hjälpa dem, ni måste kör fort. Jag såg dem inte, men skrek: stanna bussen...jag får vänta på dem här, tills de kommer flytande. Hoppar av bussen och helt plötsligt så kommer de små hundarna, blöta och smutsiga springande mot mig. Jag hann tänka att den lilla flickan såg jag aldrig.... Men så ser jag en liten kropp komma flytande och får hjälp att fiska upp kroppen, som är en liten pojke. Han verkar leva och jag gör upplivningsförsök och han börjar andas. Sen vaknar jag....av att kisse slickar mig i ansiktet.
Drömmen kändes så stark men skulle jag börja analysera den skulle jag nog bli gråhårig hahaha.
Har adressändrat nu oxå....det lustiga var att skatteverket inte godkände mitt namn?? Inget ovanligt, då min egentliga stavning alltid ändras av alla instanser. Jag är döpt till Ingalil, med ett l !!! ett medvetet val av min mamma. Men på skatteverket tycker de att jag ska stava så här: Inga-Lill, vilket känns helknasigt. Nåja nu är det gjort, liksom att jag har fixat med banken det sista, och blivit cirkle k medlem.
Jobbar eftermiddag idag och ska vara barnvakt en liten stund oxå. Packa en låda eller två med skafferivaror jag inte behöver ha. Samt lite mer kläder att gallra av och packa ner. Torde väl räcka med 2 par skor och stövlar och en jacka och regnrock att ha kvar i hallen.
Det kommer dock att bli skönt att få tömma förråd och garage och få det på plats innan det kommer snö och djävulskap. Kontakta mäklaren ( Säljaren) om när vi skall träffas på banken, hahaha jag gör nog hans jobb oxå.
Till Dan: Godmorgon min bästaste. Inatt fanns du i min dröm, även om det mest var din röst. Jag vill tro att du finns med mig. Jag behöver tro det och jag låtsas att du finns bredvid mig. Vet inte hur det skulle varit om jag inte kommit på att skriva här på sidan. Att få skriva ner mina tankar och känslor. Att få skriva till dig. Jag förstår inte hur det kan vara så att du inte är här? Älskade vi varann för mycket, var vi för lyckliga? Så många konstiga tankar, men sorg är kärlekens pris tänker jag. Att någon dör är ju naturligt och en del av livet, men att det kulle göra så ont. Det visste jag inte. Att jag som person skulle rasa när du dog? Att jag skulle bli osäker och rädd kunde jag inte föreställa mig då. När vi pratade om hur det skulle bli när du dog. Jag var rädd, men så förvissad om att med vårt liv och den kärlek som grund skulle jag klara det. Förstod inte hur mycket av mig du tog med dig, min trygghet, mitt skratt och livsglädje. Min tro på att jag kan, min tro på att det löser sig. min tro på vad allt handlar om. Jag har rest mig upp och försöker stå, utan att vackla. Det är svårt ibland, men oftast står jag ganska rak. Men ibland så kommer tanken på att jag inte förstår varför jag skall stå, varför jag ska försöka gå? Jag tror att det är både överlevnadsinstinkt och ett driv som får näring av vår kärlek, löftet till dig, och att jag vet att jag har älskat livet, mitt liv och jag försökte vara en bra person. Saknar och längtar så mycket efter dig. Saknaden kan jag leva med, det är längtan som är det svåra. Längtan som gör så ont. Älskar dig till månen och tillbaka.