myma.blogg.se

Lite så känns det och det är mycket som susar runt i huvudet. Känns som om någon står bakom mig och liksom puttar mig framåt fastän, jag liksom spjärnar emot. Är mer spänd över att julen närmar sig och allt som det kommer att påminna om, än att flytta ut från stan. Jul för mig är allt pynt och julklappar och Dans glädje över att få samla barnen. Jul var alltid mer betydelsefullt för honom och därför för mig. Svårt att förklara, men jag kommer att sakna hans glädje och hans förberedelser. Hans iver över den perfekta skinkan, hans sillinläggning med mycket rödlök. Hans skinkmackor som han gjorde och som smulade överallt, och senapen som fastnade i mustachen. Jag kommer att jobba under julen, så mycket kommer jag undan. Kommer nog inte att julpynta heller utan bara försöka ta mig igenom. Igår på sorgegruppen blev det mycket tal om just julen och det var skönt att få bekräftelse på hur man kände. Känns som om jag inte har något val än att förändra min omgivning. Som om jag inte har något val, om jag vill hitta något att leva för eller kanske till och med få något annat att tänka på. När jag är här hemma ,så stannar liksom mina försök att få till en tillvaro av. Jag fastnar hela tiden i tankar och energin sjunker, jag ser så mycket av allt som inte blir. Samtidigt som boendet är en trygghet så är det oxå min "fälla". Jag måste få tänka på annat, än att gå och sova. Hur konstigt det än låter så, känner jag mig fångad här hemma, jag vill känna frihet. Fri från spår av det som varit och det som aldrig någonsin kommer tillbaka. Därute i Sörmjöle har inte Dan varit, men jag vill att han skall följa med mig i minnen och kärlek. Jag vill stå utomhus och skrika och krama ett träd närhelst jag vill. Kommer kanske att skrämma ihjäl mina grannar om de hör mig skrika, där i skogen hahaha. Får väl skylla på rävar kanske.... Jag vet att det hjälper för det har jag gjort i stugan, när jag vet att jag varit ensam där. Har svårt att tänka mig att jag skulle vara mer ensam där än jag känner mig här. Här där jag ser folk gå förbi, med matkassar och glada leenden varje fredag. Glada inför en helg med familjen eller sin make/sambo. Har så svårt med att se andra gå tillsammans, när jag känner mig så ensam. Men helgerna känns ändå betydligt bättre nu när jag får jobba, än när jag bara vandrade omkring här hemma som ett spöke. Jag är alltid spänd i kroppen och andas ofta uppe i halsen, vilket orsakar att jag ofta har ont i lungtrakten. Då är det enda som hjälper att blåsa i en vattenflaska genom ett sugrör, några dagar. Ifjol fick jag åka in med misstänkt hjärtinfarkt, men det visade sig bero på att det samlats vätska i lungorna. Det beror oftast på att man inte andas hela vägen utan andas högt uppe i bröstet. Min anspänning och sinnesstämning bidrar nog en hel del till min trötthet. Jag känner inte alls på samma sätt om jag inte är hemma. Jag tänker klarare, andas bättre och är gladare utanför där jag bor. Men ändå så känns det jobbigt att lämna detta ställe. Så märkligt allt känns och ibland blir jag bara så arg och förtvivlad över livet gav mig denna väg att gå. Men så fort jag befinner mig i en annan miljö, så känner jag de där tankarna som gör att jag får en aning om hur det kan bli. Jag känner mig fri, jag tänker tankar som förvånar?? Som t ex till sommaren så är det nog vackert här....eller dit skulle det vara trevligt att fara. Att det kommer tankar på en sorts framtid. Svårt för andra att förstå, hur underligt det känns att plötsligt tänka på något som är positivt och som ligger i framtid, det t om förvånar mig själv. Tror att jag är lite rädd för att lämna, för här var jag lycklig, här vet jag hur det är. Men jag måste härifrån om jag vill leva ett liv. Ett liv som får mig att känna annat en bottenlös sorg, saknad av något som håller mig fast. Till Dan: Älskling jag är så rädd, att lämna och ändå kan jag inte komma härifrån fort nog. Dan jag vill att du kommer och håller om mig om så bara i 3 sekunder. Hur kunde det bli så här min älskling, hur kunde du min bästaste vara tvungen att lämna mig. En fråga som är så dum att ställa och ändå gör jag det. Du sa: Ingalill vi vet hur det går att jag kommer att gå bort. Låt oss vara glada över det vi har. Ja Dan jag är glad över det vi hade, men har även förbannat det. Sorgen är det pris man får betala för att ha älskat. Jag behöver dig i mitt liv, men är lika medveten om att det inte går. Jag måste lära mig att leva utan dig Älskar dig till månen och tillbaka