Så mycket saker
Så mycket saker vi har trots att jag i princip har tömt och rensat i omgångar. Eller vi, numera är det inte vårt längre utan bara mitt. Men det är bara soffmöblerna som känns som mina, eftersom de är inköpt efter att Dan dog. Allt annat är vårt och även om det är jag som sparat så är det inte bara mitt. Så knäppt egentligen??? Köket i stugan är ju så mycket mindre än jag har nu!! Trots att skåpen inte är fulla så kommer det inte att rymmas!!! inte ens i närheten!!. Får kasta bort en hel del inser jag. Har 6 ungsformar! minst. 10 skålar!, ett helt pannskåp, grytor, finporslin och glas och potatispress och och och......Det är ju bara jag, så returmarknaden lär ju få besök av mig. Frysen är ju liten som finns där så det är ju tur att jag sparade min gamla frys. Vars den ska stå vete tusan hahaha. Kanske får lägga den på Dans sänghalva.
Kommer ändå inte att bli lätt att göra mig av med så mycket som jag behöver. Jag är ju inte en nostalgisk person och brukar ju inte ha ngr problem med att göra mig av med saker. Men det som är kvar efter alla mina rensningar, har jag ju ansett varit bra att ha, eller att det betytt ngr speciellt. Men det finns ju enkla saker att börja med, som tex resestrykjärn, skor som jag sällan använder, slevar, vispar, karaffer, prydnadssaker och dukar. Ehhh plus minst hundra saker till. Kanske får begränsa lite av Dans saker som jag velat ha kvar. Badrumsskåpet är fortfarande hans på ngt sätt och grejorna är kvar, plus alla hans skjortor. Är dock inte redo att ta bort det än, då slänger jag hellre mina grejer. Make up har jag ju inte använt på minst 2 år, så det kan jag kasta.
Känns ändå skönt att downsiza ytterligare och bli fri på ngt sätt. Det är svårt att förklara, men det jag ser framemot mest blir frihet och luft att andas. Jag känner mig så instängd här hemma och initiativlös och obrydd. Jag gruvar mig för snöröjning, lövhelvete och älgar. Men lugnet och livsändringen känns spännande, nä fel ord. Behövd är bättre ord för att beskriva vad jag tror krävs för att leva ett annat liv.
Kommer att sakna enkelheten med att bo här, närheten till barnen, t om lägenheten. Kommer säkert att bryta ihop periodvis. Men jag måste skaka om mig och mitt liv, utsätta mig för livet. Utmana mig själv, klara mig utan Dan. Jag kan det i allt praktiskt, men inte känslomässigt.
Till Dan: Älskade vännen min. Hur ska jag klara detta, är rädd på många olika sätt, men känner att jag måste kasta mig ut i något som inte påminner om mitt gamla liv. Vi gillade bägge 2 att vara i stugan och det var lugnet, vi tyckte om. Att se naturens skiftningar och jag gillade ju fågellivet. Du var mest förtjust i att bära, lyfta och greja och sen bara stå och titta dig omkring. Skulle gärna ha flyttat dit till stugan, men det blir för långt och inte samma bekvämlighet som man kanske önskar året runt. Tror du att jag klarar detta? Du tror på mig det vet jag, men bli inte orolig. Jag vet att du bett mig om att be om mer hjälp och stöd än jag gör. Men det är så svårt och jag vet att jag nog aldrig kommer att klara av det fullt ut. Jag vill ligga i din famn och gråta och vara rädd och ledsen. Jag saknar att få vara omhändertagen. Jag är stark men samtidigt så trasig och skör. Enda sättet att ta hand om mig själv är att lyssna på vad själen säger. Den ropar efter luft att andas, den söker ett liv. Ett liv utan dig Dan. Det är så svårt, men jag måste leva.