Torsdag 20/10
Usch för snö....vet att många tycker jag är helknäpp men föredrar regn och halka. Att jag nu tänker mig att flytta ut utanför stan där snön kommer att bli mer påtaglig, är helknasigt. Men jag antar att det är en av de sakerna som jag bara måste lära mig leva med. Fördelen är väl då att snön kommer att vara vackrare, därute än här i staden.
Idag har jag visning och gårdagen spenderade jag med att städa och gnugga det mesta hahaha, utom ugnen. Ja jag förträngde den helt....nu är den ju inte superskitig, men jag liksom skjuter på det.
Har tagit en semesterdag idag, mest bara för att samla kraft. Är ganska trött om jag ska vara ärlig och behöver liksom stanna upp. Det märks mest på att jag har svårt att hitta ord och har svårt att samla ihop tankarna. Det liksom bara blir tvärstopp och jag kan inte riktigt tänka klart, även om det är det mest obetydliga sakerna som jag skall göra. Jag måste därför skriva upp mycket så att jag inte glömmer. Det påminner mycket om när jag var utbränd, men ändå inte samma, tack gode gud för det.
Men även om den tiden när jag var sjukskriven länge och var "dålig" inte var någon dans på rosor. Så kan jag ibland vara tacksam över den "smällen", jag lärde mig att stanna upp och lukta på blommorna. Vara tacksam över jag började fungera igen och uppskattade livet så mycket mer än innan. Är fortfarande stresskänslig och kan lätt bli påverkad och varva upp, men har oxå lärt mig att då måste jag liksom stanna upp. Det är skitsvårt hahaha och oftast gör jag tvärtom. Dan märkte det på en gång och liksom tog tag i mig och sa: Vad är det du tänker på?, gruvar dig för?,
oroar dig för?. Han sa att då jag startade upp flera saker samtidigt så var det alltid något jag liksom "flydde" ifrån. Han hade alltid rätt och fick mig att bli mer medveten. Jag kunde börja göra storkok, måla om, och sortera papper samtidigt. Anledningen var oftast att jag hade mycket att göra, eller hade jobbat för mycket, eller var orolig över något. Under Dans sjukdomstid så var det matlagning eller bakning som fick mig att slappna av och inte vara i sjukdomsbubblan. Men under hösten hade Dan svårt att äta så, då fick jag sluta med det och vi kunde länge leva på matlådor.
Varför tänker jag mycket på detta? Jo för att jag måste bli på det klara över vad som är skillnaden, eller likheterna över beslutet att flytta. Har jag "startat" upp något, för att bli upptagen av det, stället för att möta det som är orsaken? Därför måste jag skriva ner vad jag tänker och känner så jag lättare kan "bena upp" mina tankar eller känslor. För ibland blir jag helt vimsig och vilsen.
Jag har en grundtanke som säger att det är inte samma sak, som det jag beskrev tidigare, men det är lättare att få skriva ner och begrunda tankarna och känslorna då.
Jag har nog redan upplevt det värsta som någonsin hänt mig. Värre vore väl det, om det hände något hemskt med barnen. Men hursom så har jag aldrig någonsin varit så nere för räkning och bara velat lämna livet bakom mig. Sista åren har inte bara inneburit att Dan dog, utan även att jag fick lämna butiken bakom mig, butiken som var en så stor identitet för mig, sjukdombeskedet för Dan, beslutet att jag ville följa med honom, sjukdomstiden som var ett helvete, med guldkant. Sen det slutliga att han dog och jag blev ensam kvar, en spillra var jag. En halv människa, som inte förstod hur jag skulle kunna leva kvar, utan honom. Sorgens kraft som slog undan mina ben totalt. Jag visste inte vem jag var, vad jag tyckte om, levde minut för minut. Var så rädd, för att jag kunde inte tänka klart. Jag var orolig över vad som skulle hända mig. Skulle jag bli hemlös? Hur skulle jag kunna hitta ett jobb,? när jag knappt kunde ta mig till affären. Jag drevs framåt av djuren och löftet till Dan att kämpa, bli kvar.
Jag har gråtit hinkvis, förbannat livet och likväl sökt det. Jag fick beskedet att jag fick behålla lägenheten, fick ett jobb och kunde finnas kvar. Jobbet har varit bra för mig, för jag har fått vila från mig själv och ägnat mig att ta hand om andra. Det har tidvis varit jobbigt, men har gett mig så mycket mer. Så jag hoppas att jag får stanna kvar och slipper börja om.
Jag vet att Dan är död, men någonstans inne i huvudet finns det en punkt som fortfarande inte fattat det. Att jag är ensam, utan honom som jag varit så lycklig med. Utan den som fick mig att skratta så mycket och som jag hade framtidsdrömmar och förhoppningar med. När han dog så tog han med sig allt, utom min kärlek och löftet. Att hitta ut ur mörkret och hitta fram till livet, är jag inte klar med ännu. Men jag har kommit så långt, att jag är lite förvånad själv. Tror själv att det beror på min kärlek till Dan, att jag levt ett härligt liv med honom. Att jag varit så lycklig med mitt liv, har konstigt nog hjälpt mig. Jag vet vad jag söker, ett lugn, harmoni och känslan av att det känns bra att leva. Att jag börjar tro på mig själv igen, lita på min magkänsla, hitta min plats.
Här där jag bor nu, är den plats jag varit så lycklig på, haft ett liv, en framtid, en tro och Dan och ett vi. Nu är det fortfarande en jättefin plats att bo på, en trygghet, fina grannar, praktiskt och hanterbart. Men utan Dan, utan tro, utan en känsla av framtid, tomhet, sjukdom, ensamhet och en mur av det som aldrig kommer att bli. Denna lägenhet som alltid kommer att bära med sig den lycka och glädje som funnits här. Men den är även en ständig påminnelse av att det aldrig kommer att bli detsamma, att leva i en dåtid och inte se annat än en överlevnad, kan jag inte.
Jag måste utmana mig själv, sätta mig i en miljö jag aldrig varit i förr. Jag tror inte att jag kommer att vara mer ensam än det jag varit här. Förutom familjen så har ingen varit här sedan mars. Barnen har sina egna liv och coronan har gjort att man träffs mer sällan. Jag kan inte bo kvar för att vänta på att någon skulle kanske komma eller för att det skulle vara lättare att besöka mig. Jag har mina vänner och de finns i hjärtat och jag känner deras omtanke. De har varit guld värda, och betydelsefulla.
Jag söker frid och lugn och i en miljö där det finns träd och fåglar. För djurens skull och för min skull. I en miljö där jag inte ser Dan, i en miljö där utmaningarna får mig att förhoppningsvis att tro på min egna kraft. Hitta en glädje, söka efter en mening, skapa nya minnen. Ja jag flyr....är det för tidigt? Nja jag tror inte det finns någon perfekt tid, att lämna det gamla bakom mig. Jag är lite rädd och lite orolig, men jag följer min magkänsla. Den magkänsla som jag saknar,100% tilltro till, den tilltro jag alltid hade förr. Jag flyr från....och till? Inte en aning....förhoppningsvis till något bra. S sa något klokt, när jag utryckte min oro över beslutet att flytta och om jag skulle ångra mig. - Men då måste du komma ihåg, varför du flyttade? Kunde du ha stannat kvar? klok tjej <3. Är så tacksam över att jag har alla barnens stöd och förståelse och de har inte en endaste gång ifrågasatt mitt beslut. De förstår mig och känner själva av den tomhet jag har här hemma. Nu flyr jag från den tystnad som bullrar här till en annan tystnad, åtminstone vad jag hoppas.
Nej det är inte detsamma beteende som förr, är mer som om jag inte har något annat val om jag vill hitta något annat. Jag kanske finner att jag är en stadstjej och får lappsjuka och flyttar igen. Eller så kommer jag att lära mig att leva och trivas rätt bra.
Till Dan: Godmorgon min käraste gubbe. Vad konstigt det känns? Normalt så skulle du ha varit lite orolig och sagt att tänk ett varv till. Men jag känner bara att du ler!! du stöttar mig, du är nästan glad för min skull. Gladare än jag känner mig. Känns märkligt att du är så lugn och glad för det jag håller på med. Ännu märkligare än kanske att jag tar in vad en död människa känner hahaha. Åh älskling följ med, hjälp mig att hitta tillbaka till livet. Att vakna och känna att idag ska jag....att tycka att livet är rätt okey. Jag behöver dig, din styrka tills jag hittar min egna. saknar dig och längtar efter dig. Min kära vad jag skulle vilja skratta med dig och att du håller om mig och säger- Gumman det kommer att lösa sig. Älskar dig till månen och tillbaka.