myma.blogg.se

Har gått ngt dagar sedan jag skrev. Har hamnat i ngn form av svacka. Är så orkeslös och så trött att jag inte ens orkar tänka. Har jobbat och all energi har gått till det. Har fått ta covidprov och väntar på provsvar, kommer antagligen under dagen. Jobbade förra helgen med en som har testat positivt, men känner ingen oro. I torsdags var jag på sorgegrupp genom kyrkan och det kändes bra. Vi delar samma känslor och tankar och det känns tryggt att inte vara ensam. Men då jag varit så avstängd och nedstämd så har jag så otroligt dålig uppmärksamhet och lyckats krocka sidospegeln på bilen 2 gånger!!! Det värsta är att jag inte ens bryr mig, bara funderar om jag ska köra överhuvudtaget, när jag är så här. Min födelsedag passerade inte så som jag önskat. Jag var så ledsen och blev så överaskad av att det blev så. Jag har varit som en 5 åring när jag har fyllt år. Har haft sådan glädje och nästan hoppat av iver att det är min dag. Dan tyckte det var så roligt att jag var så glad och alldeles tossig. Han skrattade och kramade mig och sa du är så knäpp. Behövde inga presenter, var bara så livsglad. Nu var allt annorlunda och jag saknade mitt gamla liv och Dan allra mest. Inget är som förr,kommer aldrig bli som förr och jag som brukar vara en framåtsträvande person, ser inte ngt positivt i att det kommer nya dagar,nya traditioner,rutiner och vill bara sova. Sova i ngt år och vakna och känna att det kommer att bli bra. Orkar inte prata, orkar inte träffa människor utanför jobbet. Orkar inte hålla ihop, nej det är nästan fel beskrivet. Jag håller ihop och orkar inte med ngt annat. Armarna är tunga som bly och t om huvudet känns tungt. Jag är så rädd att falla in i hopplösheten. Jag har kommit så långt på vägen och det är mycket kvar som jag ska orka. Mörkret, vintern och julen, nyåret och årsdagen. Jag vill upp till ytan igen, eller inte jag...Det är ngn överlevnadsinstinkt, tror jag?? Jag vet inte ens vad jag vill.