Fortsättning....
Mitt inlägg igår avslutades lite plötsligt, då jag fick annat för mig och glömde bort det??? innan det publicerades efter den tid jag ställt in.
Nåja jag skrev om hur jag såg på Dan och att jag inte alls upplevde honom så mjäkig som han själv sa att han varit. Visserligen så tyckte jag att han var lite för försiktig av sig när jag träffade honom för första gången. Lite hämmad av sitt ekonomiska tänk och kanske t om lite småsnål och fyrkantig. Men jag är ju för mycket av den andra varan hahaha så tillsammans blev det ganska bra.
Har fått frågan om jag inte kommer att ångra mig, att sälja och flytta utanför stan. Självklart kommer jag att göra det. Lägenheten jag bor i passar mig jättebra och det är toppengrannar. Ångrar jag mig så kan jag aldrig köpa något liknande igen och visst känns det läskigt.
Många undrar nog, men vågar inte liksom säga det till mig. Ingalill flyr du inte från något?
Svaret är nog såhär: Ja jag flyr....men inte ifrån något. Här har jag skrattat och varit lycklig. Jag känner att den här lägenheten är toppen. Känner mig trygg på många sätt och det "lunkar" på i samma takt. Varför skulle jag vilja fly från det? Från allt som är bra?
Jag måste tänka att jag har liv kvar, liv som jag inte kan tänka mig få här. Jag måste byta miljö helt och hållet, utmana mig själv, känna att jag är i en annan tid i livet. Jag flyr inte från något minne av vårt liv här i vårt älskade hem. Jag kommer alltid att bära med mig vad jag haft. Alltid bära med mig mina minnen och Dan. Men jag flyr från det som aldrig mer blir. I varenda vägg sitter det minnen av det som aldrig mer blir. Jag ser och känner tomheten av att han inte är här. Vår livsplan var att vi skulle så småningom flytta till stugan, kanske behålla lägenheten. Men bo i stugan, nära luft, vatten och natur och lugnet.
Jag som är en som är rädd för det mesta som har mer än 2 ben, får det tufft. Men jag kommer att bära med mig mina minnen, skapa nya minnen. Jag kommer inte att leva i det som aldrig mer blir. Kommer inte att se mig omkring och känna och minnas på samma sätt. Jag gillar ju metaforer och därför använder jag mig ofta av dem. Jag slänger nu de skönaste tofflorna jag burit. De är som bekvämast nu när de är ingådda och slitna. Men de sitter inte så bra längre och det finns hål under foten, de är lite smutsiga och slitna men de fungerar . Skaffar ett nytt par tofflor som inte alls är lika sköna, i en annan modell som jag aldrig haft. De t om skaver lite, men inga hål under foten. Tänker att så småningom så blir de nog ganska sköna oxå, bara jag använder dem.
Till Dan: Hej mitt hjärta, Kan känna din oro över mig. Men att du vill att jag ska leva och bli glad. Du tror på mig, men är ängslig över att jag är så ensam. Jag är rädd att tappa dig, samtidigt som jag vill sudda bort det vi aldrig kommer att få. Du vet att jag måste försöka leva utan dig, att jag kan, men hämmas så av att jag känner mig så ensam och saknar den tvåsamhet som vi hade. Var jag än rör mig här hemma så ser jag allt du skulle sett. Konstigt nog så är det mer av den känslan. Av att du inte är här?? Aldrig aldrig mer kommer du att sitta här mittemot mig i köket och tända ljusen och stå vid spisen och laga mat. Du kommer inte att komma från köket och snubbla på Märta och svära högt. Du kommer inte att stampa bort snön från skorna i hallen. Jag kommer aldrig mer att få se dina skoavtryck på bron. Det kväver mig och gör det svårt att andas när jag tänker på aldrig mer. Hela vårt hem är fyllt av aldrig mer. Älskar dig så mycket och du följer med mig var jag är kommer att vara. Men du bor inte där, du har aldrig varit där, och jag vill leva inte överleva. Älskar dig till månen och tillbaka