Ett till inlägg
Jobbar idag men börjar inte förrän i eftermiddag. Känner mig så rörig i huvudet och samtidigt i bättre form än i helgen. Har lyssnat igenom inspelningen från när jag träffade mediumet och även om jag gråter, så är det inte av smärta och sorg. Mer att det är som det är och Dans varma omtanke och omsorg som han även visade från andra sidan. Han ville vira bomull runt mig och skydda mig och pyssla om mig. Precis så var han <3 så omtänksam och gullig mot mig.
Känner efter att ha lyssnat att jag är på rätt spår i mina funderingar. Att inte oroa mig och tänka på ngn annan än mig själv. Kapa alla rep i det som sliter i dig, bry dig bara om dig själv. Lätt att säga svårare att göra. De flesta av oss får ju intutade i oss själva att man ska inte vara självisk och att man ska tänka på andra i sin omgivning. Men man ska inte förväxla och tänka så när det gäller allt. Man ska inte skada någon annan om det inte är väldigt väldigt nödvändigt inte heller bara tänka på egen vinning. Även om jag tror att vi människor är oss själva närmast, när det kommer till kritan.
Har hela tiden tänkt att jag inte vill leva för barn och barnbarn även om jag älskar dem alla så mycket. Jag kan inte leva för att behövas för råd, barnvakt traditioner osv. Jag vill ha ett eget liv där de ingår helt naturligt.
Har nu kommit fram till att det även gäller mina beslut för min framtid oxå. Har nog inte riktigt tagit in det fullt ut, antagligen för att jag inte fattat att jag bestämmer om mitt eget liv. Har stundtals känt mig som en förvaltare av minnen, egendom, för det som varit, bevarandet. Men har alltmer känt att det kväver mig istället för lyfter mig. För mig är allt runt mig ett tydligt bevis på det som varit och som aldrig mer kommer att bli. Vi fortsätter med bilexemplet.....Jag övertog bilen och Dans bil som jag egentligen rådde om hahaha övertog S och det är jag så glad över och Dan gav mig "hans" bil. Den kan jag köra, men har inte ens tryckt på en tredjedel av alla knappar och begriper mig inte på resten. För mig så är det fortfarande våran bil, den som vi kört och har haft så många härliga semestrar i och resor till stugan. Vi skrålade och sjöng, eller satt och lyssnade på ljudbok. Nu är alltså "våran" bil min!!! Nu har jag dessutom skrapat den 3 gånger, så den passar väl in i min sinnestämmning. Bryr mig inte ens om det heller. Det skulle verkligen uppröra Dan och jag tänker bara: Jamen nu är jag ensam och jag valde inte att bli det. Nu har det blivit så här, punkt slut.
Bilen är min och jag är så tacksam för den, men det är mitt ansvar. Jag som är ensam om den och allt som följt med i bilägande. Men jag tänker ofta på att han aldrig kommer att åka med mig något mer. Vi kommer aldrig mer skråla och sjunga tillsammans i bilen eller höra på något intressant på radion något mer. Aldrig mer....fatta aldrig mer.
Han kommer inte in genom dörren här hemma något mer, han kommer inte att grilla vid grillplatsen i stugan, eller trava runt där och pyssla och greja. Våra framtidsdrömmar och tankar kommer aldrig att bli. Dan pratade om att gå tidigare i pension, att vi skulle bo i stugan, att vi skulle till Italien igen, att vi skulle inglasa altanen. Måla taken och fixa till fönsterbrädorna som behöver renoveras här hemma och inte att förglömma så skulle han bygga en kryddhylla och elementskydd. Våra gemensamma planer som aldrig mer kan bli. I det går jag omkring, de trasiga sammanfallna drömmarna om det som kunde varit, men aldrig kommer att bli.
Det är inte att begära att någon kan ta in vidden av den känslan, om man inte har upplevt det.
Det kommer aldrig mer bli någon mer bilfärd för oss tillsammans.
Åter till bilexemplet....jag älskar att ha våran bil. Alla glada minnen, platser vi varit på och så många samtal vi haft i den bilen. Jag minns och jag ler av de minnena. Men jag kan inte leva i minnen. Precis som i vardagsrummet som jag gjort om, så måste det bli min bil och då passar skrapmärkena in hahaha. Jag kan inte sitta i bilen och tänka på alla platser som vi aldrig mer kan köra till tillsammans eller alla de resor vi aldrig mer kan göra. Det suger all must ur mig och jag blir så ledsen. Allt runt mig påminner om var vi köpte det och när och att vi aldrig mer kommer att göra det någon mer gång. Bytte gardinerna i köket som vi köpte för 2 år sedan på Ullared, efter att ha kommit hem den gången började Dan få ont i ryggen och trodde att det var den långa bilresan som var orsaken. Nu tänker jag på att vi kommer aldrig mer att åka dit tillsammans igen. Han älskade att se mig så glad över att få fara dit och shoppa och sa köp nu Ingalill, bara så att det ryms i bilen.
Dan sa till mig, genom mediumet. Tänk på dig själv kapa alla rep. Tänk på dig själv jag följer dig. Bli lycklig, för det kommer du att bli, hämta kraft i trädens blad. I 3 månader skulle jag bara följa mina egna önskningar. Han tyckte t om att jag skulle sjukskriva mig, men förstod att jag trivdes med att jobba, för att tänka på mig själv i 3 månader. Han beskrev mitt jobb som om jag hade att göra med små barn som jag brydde mig mycket om. På sätt och vis så har han rätt i det, med tanke på de boendes demens hahaha.
Till Dan: Älskade vän, min sötaste trollgubbe. Jag ska lyssna på mig själv, även om det är svårt.
Jag ska verkligen göra mitt bästa på att lyssna på vad jag vill och förlita mig på min magkänsla igen. Jag lovar min älskade man. Skitsvårt och förvirrande, men jag ska kämpa, kämpa. Men du måste hjälpa mig. Älskar dig till månen och tillbaka.