När jag var liten...
Tänkte starta en liten serie av betraktelser. Från hur det var när jag var liten.
Först ut är: Barn skall ses men inte höras.
När jag var liten så avbröt man inte när vuxna talade. Gjorde man det så fick man veta att det var ofint, Egentligen så gjorde det inte något för det var man van vid. Men om något kändes orättvist så var det inte alls kul. Hemma var det inte så. mina föräldrar var inte så hård på det där. Men var man borta så skulle man sitta still och vara tyst. Oftast fick man efter en stund gå runt och leka men tystlåtet inget skrikande.
Mina tankar: Ibland så tänker jag att barn tillåts att föra oväsen likt en gnuhjord på frammasch och de kan leva om som en kanonkaskad. När jag är i det offentliga rummet, på restaurang eller liknande så ogillas det skarpt när barn springer omkring och oväsnas. Då känner jag mig som åttio år och blir grinig. När mina barn var små så fick de sitta still och vara tyst på restauranger. Jag tyckte det var ofint och gasta och springa omkring det fick de göra hemma, Jag vet inte om de tagit skada av det??? Men då reagerade de mer som att varje sådant besök blev ngt spännande och annorlunda och min upplevelse var att reglerna tillförde mer än begränsade. Så kommer jag oxå göra med mina barnbarn. Hemma hos oss får de vara hursomhelst (nästan ahhaha) men jag kommer att prata om hur man uppför sig när man går och fikar med mormor. Skall bli intressant och trevligt att få göra det med dem.
Blir det svårt så kommer jag att begränsa besöket så att det inte blir ett misslyckande för dem eller upplevs som jobbigt. Men jag tror att det kommer att bli speciellt istället. Nu är ju dom redan bästast i världen hahah. Men tänk om de när de blir äldre minns när de fick sitta still och smaska dricka och bakelse med mig. Det skulle jag tycka om.....