Ännu ett avsnitt som behandlats...
Du är inte ensam Någon har känt något av allt du känner just nu. Och ngn känner just nu precis som du. De flesta har ju trots att lärt sig att hårt arbete ofta leder till andra människors beröm och kärlek. Vi måste oftare ställa oss frågan när kraven hopar sig- Orkar jag det här?
Alla har vi suttit i en liten gummibåt och guppat i ett känslohav. Det är skrämmande, ensamt och man har inget land sikte. Känslor av vanmakt, ensamhet, utsatthet, övergivenhet, sorg är förtärande och kan göra så ont. Men jag fick ett tips av en terapeut en gång. Stanna kvar och härda i den hemska känslan, ödsla inte din kraft av att bekämpa den hela tiden. Följ med och känn…för eller senare kommer en annan känsla tex hunger, trötthet. Det har hjälpt mig, fler än en gång när jag nästan drunknat av starka känslor.
Jag har oftast i mitt liv levt den duktiga flickans liv. Jag inser att den där duktiga flickan har styrt mig i så många år. Varför?? Jo för att få beröm och kärlek, bekräftelse på att jag behövs osv. Sinnessjukt och jag skulle gärna vilja strypa jäntfan.
Tog allför många år att inse att jag själv måste tycka om eller acceptera mig själv och mina reaktioner. Då först kan jag ta till mig kärlek, beröm och respekt. Det är inte lätt och är man inte uppmärksam så hoppar genast den duktiga flickan fram och tar över mitt liv på nolltid.
Kraven jag känner är inte från min omgivning oftast är det krav från mig själv, mitt arv, min fostran, mina erfarenheter.
Jag förväntas klara och göra mer än andra människor….jag sätter mig på höga hästar och tittar ner på andra. Självförtroendet är på topp och jag klarar allt, men min självkänsla är på minus och den växer bara om ngn annan klappar mig på huvudet och säger duktig flicka. Hur många har inte känt det?? Nä fy bubblan så eländigt, hur bär vi oss åt med oss själva??
Vi är här en stund på jorden och jag är ett under bara för att jag finns. Jag kan så mycket och jag vill göra gott. Inte bara för andra utan för mig själv. Men vi styrs av vår fostran och egenbild. Jag törs ibland inte ställa frågan- Orkar jag det här? Svaret är nej, men ändå fortsätter jag, är rädd för misslyckandets känsla, rädd för det som då kan hända. Kan jag förlåta mig själv om jag misslyckas? Svaret är egentligen nej jag orkar inte det här…..
Jag har lagt ner så mycket som tagit energi av mig. Städ och bak och allt lulllull som jag gjort och nästan gått upp mitt i natten för att fullföra. Jag orkar inte längre ha ett hem som är tipp topp eller lägga ner all tid på ett stort hem. Orkar inte med att ha hus längre eller en trädgård eller växter överhuvudtaget ute. Jag tycker om det, men jag orkar inte med det.
Det har gått bättre än jag trodde. Men på ett område är det så mycket svårare. Att acceptera mina begränsningar. Jag orkar inte lika mycket som förr. Jag klarar inte lika mycket som förr, jag kan inte göra de enklaste saker som jag gjorde förr. Förr är i detta sammanhang är före utbrändheten. Jag har efter tio år fortfarande inte accepterat mina begränsningar. Känner känslor av dålighet och men herregud vad är det för svårt med det där då? Jag ger mig inte ngn förlåtelse i hjärtat. Huvudet är med och förstår, men mina sinnen och själ har inte kommit lika långt. Bot och bättring, måste lägga in min själ på hälsohem tror jag. För jag vet svaret på den stora frågan?- Orkar jag det här?