myma.blogg.se

Idag fyller min svärson år. En mycket uppskattad ung man från vår sida. Han är lugn och stabil och en fantastiskt fin pappa och utifrån vad vi kan se en bra livskamrat. Vi är faktiskt stolta över att ha en sådan fin svärson, meeeeen vi var avvaktande i början. Dottern träffade honom i en period då hon var lite rebellisk ( läs lite hahaha,en rätt naturlig sak i den åldern) Men vi var ju lite orolig att hon träffat en gangster som påverkade henne hahaahah. Så här efteråt så har vi förstått att han var ett stöd för henne i en tuff tid. Men som alla vet så är man ju rätt avvaktande inför sina barns val till partner i början, eller är det bara vi?

 

Det kom upp på tapeten härom veckan faktiskt då My frågade mig: Skulle du säga om du tyckte illa om min pojkvän? Hmmm den frågan krävde lite fundering. Nej det skulle jag inte svarade jag. Det är dessutom sanningen. Men om han behandlade henne illa eller uppträdde på ett sätt som var nedlåtande eller utnyttjande då skulle han få veta om det. Samt att jag nog skulle ta ett samtal med dottern.

För jag anser att mår hon bra med den personen även om jag inte gillar honom så är hennes välmående viktigast.

Några stolpskott ska man ha träffat innan man hittar den som är sin partner.

Sen så är det skönt om barnen kan gnälla över sin partner och att vi kan oja oss lite grann. För även om det kan vara svårt som mamma att höra ibland så visar det på ett förtroende som är heligt. De skall kunna vara öppna så mycket de vill till oss utan att få höra: Jamen jag sa ju det? eller att de ska känna att de är misslyckade osv.

 

Men grundregeln är att deras liv är deras. även om jag ibland kan vara lite för sträng, med mina åsikter. Men detta gäller främst för våra två yngsta, som i våra ögon alltid är minst. Är medveten om att det är fånigt och säkert irriterande både för dem och för de äldre. Men det är svårt att komma ihåg att de är vuxna och klarar sig själv ibland. Vill oftast vara där och hjälpa till hmmmmm (selfnote: Sluta genast hahaha)

Nu bär det iväg till jobbet och egentligen skulle jag till stugan och vintra och slappa. Men jag har just bestämt mig för att stanna hemma och göra bokföring och budget. För på måndag fyller jag år och skall äta tårta och mysa med vänner och familj. Inte ett enda papper ska få skugga min tillvaro då....så detså.

 

Det känns så häftigt att fylla femtio år, inga åldersnojor trots att jag färgat håret hahahha en slump faktiskt.

Utan en fånig känsla av stolthet, har inte en aning om varför....därför jag fortfarande tar mig framåt, eller för allt man gjort och upplevt, eller för att jag inte är alltför bitter över olika händelser,hahaha, eller att jag känner att jag har en livskamrat och att vi kommer att vandra tillsammans. Antagligen en blandning över allt. Samt att det är ganska annorlunda att synen på åldern har förändrats så mycket. När jag var liten så var det så att alla femtiåringar fotograferades i ett hav av blommor och alla såg lite allvarliga ut. Det var högtidligt och lite märkvärdigt. Klädseln var att likna mer som begravningskläder och gammelmodigt. Nu är allt bara fest och kul.

Man skall vara fräsch och vältränad och vara aktiv inom minst tre saker. Oj oj nästan lite hetsigt. Men där är jag mer som Tjuren Ferdinand. Jag sitter kvar här under korkträdet på Röbäck och luktar på mina strumpor nej jag menar blommor naturligtvis. Nu full fart mot jobb....yippie så skön känsla att det känns bra att fara dit.....