Härdsmälta....... återtåget
Min kropp har satt igång med brandlarm????? Kroppen är en fantastiskt grej den säger till när det är nog.....Kortfattat så har jag en djup dipp i min existens. Allt började egentligen med synen. Jag började se så himla dåligt. Sen så rasade magen och illamående och magknip. Sen kom ångesten......Det är inte roligt, men jag föredrar att betrakta det som det bästa som mätsticka på hur jag mår. Ångest är inte roligt och det tar sig utryck på olika vis hos olika personer. Kraften är oxå olika, men så här tar det sig ut för mig. Ont i bröstet, pulsökning, flyktbeteende, förlamande känsla. Känns ibland som om man sugs ner i en virvel av känslor.
Nu frågar sig kanske ngn varför i hela världen är det så vad har hänt.....
Ja jag har nog inte alla svar, men inget särskilt har hänt och ändå kan det bli så här. Kan förstå att när jag for iväg på min minisemester så slappnade jag av så mycket att allt bara hann ikapp.Jag har grubblat alldeles för mycket och inte tagit den tid jag behöver. Jag har ju inte så hög stressströskel och själva fysiska arbetet är det inga problem med, men jag har funderat så mkt på hur framtiden skall bli och hur och varför och sen så har jag gjort en massa som jag inte vill men kännt mig tvungen till.
När ska jag stänga och hur skall det gå och vad vill jag???? Bokföringen hatar jag från botten av mitt hjärta, men att leja bort den skulle kosta en månadslön och likt förbannat är man inblandad.Att jobba mer än heltid i ytterligare två år bara för att sen stänga,har inte heller höjt min lust och motivation. Att inte äga sin tid och inte kunna slappna av hemma är ingen hit heller. Jag har bara gått på utan att tycka det känns stimulerande för fem öre. Jag gillar verkligen butiken och mina kollegor men allt annat kan fara åt pipsvängen. Där är den stora boven i detta elände. Jag jobbar i princip gratis med sådant som inte ger mig ett skit. Hur jag skall lösa det har jag inte en susning om. Jag kan dock förstå hur viktigt det är att dra åt bromsen så att jag inte råkar ut för samma sak som 2003.
Varför berättar jag detta så här? Jo för att jag tycker att det är viktigt att alla kan känna att det ska vara okey att må skit ibland och att lyssna på sin kropp. Jag vet ju allt detta och ända kan man ramla dit. Förra veckan så kunde jag inte prata om eländet utan bara vilade och umgicks med de kära och nära.
Tänkte försöka mig på att jobba lite denna vecka, men tar inte ut ngt i förskott.
Mår så mycket bättre och eller rättare sagt så mår jag inte dåligt ett dugg utan jag mår bara fint. Men behöver tid och lugn för att läka ihop allt.
En sak som bara var helt underbart i veckan var att jag hade besök av småprinsarna. När de skulle fara så cyklade de iväg och helt plötsligt så hör jag att dörren öppnades och Viggo kom tillbaka för han glömt ge mig en kram :) Åh min lilla gullegubbe vad han fick mitt hjärta att slå och bubbla. var så glad hela kvällen av denna lilla kram. Nu skall jag gå och byta om och ta tag i lite hemmajobb.