Min fina pojke fyller år idag..
Så konstigt att han fyller 28 när jag är på sin höjd i trettioårsåldern!!!! Nä sanningen är att jag bär mina år med stolthet men ibland känns det lite konstigt att barnen blivit stora....Jag ser dem ofta fortfarande som mina små barn.
Nåja för 28 år sedan låg jag beredd för att sättas igång efter att ha gått över tiden 14 dgr. Förlossningen gick snabbt men var intensiv...puh... Märkligt nog så bubblade det av moderskänslor från sekund ett och på den tiden så kördes alla små till barnsalen för natten. Fy vad hemskt när de kom och "tog" honom och jag stod ute i korridoren och grät och jag brukade få låna honom liten stund till.
Han var ett fantastiskt litet barn alltid glad och godmodig. Sällan sura miner och alltid på gång. Sitta och rita var aldrig hans grej, men bygga med lego och rada upp bilar det var roligt och det bästa av allt var nog farfar.
Som vuxen en arbetsmyra som sin mor, på gott och ont. Är så stolt över min stora pojke och önskar honom allt gott.
Älskar dig <3 <3 <3
Jaha gårdagen...ojoj så lite jag hann av allt jag skulle göra. Fast jag hade en ganska orimlig lista....hahaha. Men jag fixade en massa ändå. Nu är julklappsleken klar och mamma och pappa och jag har även fixat och avlämnat två andra klappar. Köpt ytterligare mat till mor och hann även ut till papps med det han ville ha fixat. Milou följde med och fikade för kung och fosterland, där påminner hon väldigt mycket om sin morbror Magnus som kunde fika i timar och hade det som en liten konstform. Pappa blev väldigt glad över att få träffa lillan och skrattade gott åt alla hennes upptåg.
Vär även och fixade naglarna och i lamporna kunde jag konstatera att jag är glad över att makens favoritdjur är elefant??? Hur min hud ser ut???? som en elefant, jag lovar. Inget som jag ligger vaken för utan bara så otroligt märkligt att upptäcka på sig själv. Att se sig själv tappa elastistiteten så att säga ....skratt
För mig är det rätt naturligt och jag bryr mig inte så hårt, förutom att det är jobbigt med alla rynkor på halsdelen. Brukar kallas kalkonhals....inte fagert. Men inte lika illa som på damen på bilden...
Men själva åldrandet i sig har jag inga problem med alls bara själva förfallet som yttrar sig i att man inte orkar allt och att man blir stelare och ibland ser på sig själv med ett stort frågetecken och undrar ibland....vem faen är det där som stirrar på mig i spegeln. I sinnet är jag på vissa håll fortfarande rätt barnslig och kan fortfarande knappt gå förbi en vattenpöl utan att plaska lite grann och krossa isen på pölarna på vintern, så himla kul det är.
Rosa, volanger och glitter får mig att tappa andan lite grann och fredagsmys är fortfarande kul.
Jag har åstadkommit så mycket fint och bra....underbara barn och en verksamhet som går bra och hittat mig en kung i mitt kungarike.
Sitter och undrar varför jag är så melankolisk idag...anledningen är nog att jag fick höra att en bekant gått bort i cancer, efter bara ngr veckors sjukdom. Hon var mkt yngre än mig och hade tre flickor som själva inte är så gamla. Så himla hemskt och mina tankar vänder sig till familjen och det faktum att det är så förbaskat sorgligt när folk lämnar vår jord.
Men istället för gråta skall man hylla livet, med eller utan kalkonhals.....Så jag väljer att göra det istället, vad fasiken spelar det för roll om jag har hänghud och bukfett och sådant ganska meningslösa detaljer, när man kan njuta av livet istället och njuta av allt som jag tycker om.