Är det så nu att det är så......nu?
Så konstig och märklig tid jag är i. Men först av allt vill jag tacka för alla sms, blommor, handlingar och hälsningar jag fått under dessa 2 veckor. De har varit så uppskattade och varit så fina att få och alla goa tankar till Er alla.
Gårdagen gick bra...kan man säga så?
Begravningsakten var så fin men så konstig på ngt vis. Inte tusan kan man fatta att mamma var där i kistan, inte ända in om ni förstår hur jag menar.
Men allt var så fint och värdigt och precis så man hade velat att det skulle bli. Det kändes så fint, och man hade velat ringa till mamma efteråt och berätta hur fint det var och att nu skulle vi samlas och äta smörgåstårta.
Ja så tokigt, men jag är säker på att alla kan känna igen sig, som upplevt detta underliga som drabbat eller kommer att drabba oss alla.
Tidens gång och allt var det nu heter, släktled komma släktled gå...
Men just nu känns det bra. Jag är mentalt trött av alla känslor och tankar som bearbetas under denna tid. Men jag känner lugn och känner att jag kommer att kunna samla ihop mig och gå vidare.
Jag har varit väldigt sårbar och öppen under dessa veckor och kravlat på golvet av sorg och ilska. Jag har varit tacksam över att det "gick fort". Jag har känt mig hudlös och liten, som ett barn som saknar.
Men jag tagit till mig alla känslor . Jag har erkänt mina dåliga tankar och lärt mig mer om mig själv än jag trodde och visste. Sett den lilla flickan som "var" jag, stå bredvid mig.
Nu vill jag vända detta till något positivt och läka mina "barndomssår" Min mamma gav mig detta liv och det skall levas och njutas av. Jag kommer att räcka ner mina armar, till den lilla flickan som känner sig så ledsen och bedrövlig och ta henne i min famn och säga till henne. Här får du en kram från mamma......
Ikväll är det fredagsmys.....