232 dagar
Det har alltså gått 232 dagar sedan mitt liv förändrades, på så många sätt. Hur förändrat vet jag inte än. Tror att jag idag har fått med mig ett lugn, som jag inte hade. Eller snarare ett behov av lugn. Inte jättemycket, men så pass mycket att jag känner att det finns.
Lär fortfarande känna mig själv och försöker lyssna på mina behov mer. Men det är så lätt att bara liksom springa på, försvinna in i mängden av göranden och ärenden. Att liksom slippa stanna upp och fundera på vad jag gör. Det är oftast så små kanske rent av fåniga saker som gör att min kropp liksom stelnar till och jag känner hur det snör åt i hjärtat. Vi är ju i surströmmingstider och jag tänker på att jag och Dan brukade längta till den första klämman. Eller mest jag om jag ska vara ärlig. Att vi brukade ha ätit suris med ngr vänner och även själva i stugan. Nu blir det inte så, för inte kommer jag själv att öppna en burk och sitta här. Att ngt liksom aldrig mer blir, gör så djävla ont. Nu tackar jag att vi är i coronatider och att man ska undvika att träffas så mycket om det inte är nödvändigt. Kanske nästa år att det känns mer okey.
Men att inte känna förväntan i kroppen och liksom längta till att Dan ska gå och öppna burken och att han tittar på mig och ler för han ser hur förväntansfull jag är. Han blev så glad över att se mig glad. Att få spegla sig i någons ögon, att få känna sig älskad för den man är, jag kanske ibland bara för att man är som man är. Det är fantastiskt och så fint att det är det underbaraste jag upplevt. Jag har gjort det , jag har haft det och jag är så tacksam. Jag liksom "lever" på den känslan. Att istället för att tänka att aldrig mer, att tänka att jag har upplevt det och det var fint och bära den känslan med mig istället. Det är inte lätt alla dagar, det vill jag lova, men jag måste försöka för att inte hamna i svårmod och eländestankar.
Snart går vi in i september och då fyller jag och Märta år. Märta fyller 2 år och jag ska fira henne på bästa sätt. Hon ska få sovmorgon och något gott som hon gillar, kyckling eller korv. Jag kommer inte att fira min födelsedag. Varför vet jag inte, men det känns helt enkelt inte bra. Ingen speciell anledning, bara att det känns konstigt och jobbigt. Vill inte ha uppvaktning ens av barnen. Vill bara vara själv, med alla fina minnen och kanske besöka graven. För ett år sedan hade jag inte ens trott att jag skulle finnas kvar här på jorden. Jag ville gå med Dan, dit han skulle gå. Men nu sitter jag här och skriver, det är faktiskt en liten konstig känsla. Men det är okey, det kommer att gå att finna en liv som känns bra. Att vara i sorg är inte något konstigt, alla kommer vi att få känna på det. Hur den upplevs och hur den får oss att må, beror nog på var i livet vi är och vem som dör. Men döden är naturlig och sorg är naturlig. Jag har lärt mig det och det visste jag inte för ett halvår sedan. Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna andas nere i magen, att jag skulle kunna klara av att bygga en blomlåda!! att jag skulle kunna uppskatta en kopp kaffe igen. Att jag skulle kunna lämna ifrån mig Dans kläder.
Men det ska jag göra idag. Jag packade bilen igår afton och idag ska jag fara till PMU och lämna allt utom hans favoritskjortor. Sen till återvinningen med lite skrot och sen vidare ut till sonens stuga, för att se hur mycket de hunnit göra.
Till Dan: Godmorgon min prins, min älskade vän. Idag lämnar jag dina kläder, det är helt okey för jag vet att du inte skulle tycka att det är det minsta konstigt. Jag är redo och det gör mig stark av att känna den känslan. Hade aldrig klarat den här tiden utan dig och din kärlek. Alla fina vänner och barnen förstås. Men allra mest din kärlek som jag känner i hela kroppen. Men det gör ont att inte få vara i dina armar och få känna din doft och få höra ditt huckrande skratt, på riktigt. Men finns hos mig, lämna mig aldrig igen. Jag behöver känna din kärlek, behöver få älska dig. Älskade vännen min, vi klarar det här tillsammans. Älskar dig till månen och tillbaka.