myma.blogg.se

Usch vilken hemsk dag det blev igår. Föll ner i ett djupt svart hål av saknad och smärta. Hade tankar på att ringa till jobbet och sjukskriva mig, men jag fixade det. Jag var så ledsen över att Dan aldrig någonsin kommer att hålla om mig. Att det är inte roligt att se framåt och han är inte där. Över att måsta leva här utan honom. Det gjorde så ont och varenda muskel i kroppen aktiveras och det blir nästan som kramper i kroppen. Det kommer så mycket känslor på en och samma gång att jag nästan måste kippa efter luft. Jag grät över min egen skull, för att livet är som det är. Jag är som "vanligt " bland folk men ensam med mig själv, går jag omkring med ett sår som läker så sakta. Jag gråter för en del av mig går runt och väntar på döden och den andra kämpar för att överleva i den här skiten. Att skapa ett liv för mig själv, samtidigt som jag känner meningslösheten nafsa mig i bakbenen. Att sakna någon så mycket och att man vet att aldrig någonsin mer få se den personen, är så genomdjävlig känsla. Jag säger högt till mig själv att det blir bättre, det kommer att gå. Men det är så här det är: Jag kan leva utan honom, jag klarar mig själv. Men vill jag det? Det står mot varann, när jag ramlar ner i de mörka hålen. Idag är jag så trött, för att ramla i och vara där nere och sen kravla sig upp tar mycket energi och kroppen värker och ögonen är svullna och röda. Men det går över och det kommer bättre dagar, med mer styrka och kraft. Men nu ska jag bege mig till jobbet. Till Dan: Saknar dig så överjordiskt djävulskt mycket. Älkar dig till månen och tillbaka.