En dag
Vill tänka att en dag så möts jag och Dan igen. Jag vill tro på en annan dimension, mest bara för att det känns så fint att tro det. Jag har ju pratat med ett medium och är 100 procent säker på att det var Dan hon fick kontakt med. Igår så träffade S henne och fick kontakt med sin pappa. Hon sa sådana saker om Dan som var han, som var så specifikt honom och hur han var. I Dans dödsögonblick sa jag åt honom. Dan gå...gå till mamma. Det är okey. Mediumet sa åt S att hennes farmor också "dök" upp och sa att hon hade väntat på honom och tagit emot honom. För mig så spelar det ingen roll om det bara skulle vara hittepå. Det tröstar och gör mig så glad och jag längtar tills det är min tur igen. Ska beställa tid i september tänker jag och det känns så bra.
Idag är jag ledig och jag måste iväg och köpa lite garn och lite hundmat och lim. Garnet är till fler disktrasor, för jag använder bara mina egna virkade och i bambu ska garnet vara. De är så mycket bättre än köpetrasor, för de luktar aldrig och lätt att tvätta och helt enkelt bättre. Lim behöver jag för klippboken och hundmat....ja till Märta då.
Har tvättid i afton och det är dessutom styrelsemöte i bostadsföreningen, måste också göra bort lite rapportering till arbetsförmedling och fack också.
Den här bilden är från när jag och Dan var nere på Österlen på några dagars semester. Så vackert det var där och vi bodde precis sådär mysigt på ett litet pensionat. Stranden var hur lång som helst och om man såg ut från Stens hufvud som är ett berg kunde man inte se något slut på strandremsan. Vad mycket vi sett på våra resor genom Sverige och så vackert land vi bor i.
Har tänkt mycket på sorg och sorgeår och hur jag såg på sorg och hur det känns att bli änka. Jag var nog ganska säker på att sorgen kunde bli svår, men tänkte att den skulle vara lika svår som tiden innan. Att leva i skuggan av att veta att den man älskar ska lämna mig i en sjukdom som äter upp honom. Att se honom tappa förmågor ja ibland också förståndet pga medicinerna. Det är fruktansvärt och samtidigt vara den som är stark och bära både honom och mig och försöka leva som vanligt. Men det som hände efter Dans död med mig kunde jag aldrig tro skulle hända, så fruktansvärd tid och jag begriper inte hur jag lyckades överleva ibland när jag tänker tillbaka. Sorg är ingen sjukdom, men man kan definitivt bli sjuk av den, eller i alla fall arbetsoförmögen. Sorg är definitivt helt normalt och något som vi alla kommer att gå igenom på olika sätt. Det förstod jag inte då, då var det en jordbävning och ingen fast mark alls bara svärta och mörker och smärta. Sorg har olika ansikten och även om jag tror att alla följer sorgens alla faser så varierar den hur länge man befinner sig där och vilket stöd man får och behöver. En del vill ha folk runt sig och en del inte, tror t om att man inte vet alla gånger vad man vill och behöver. Jag ville vara själv men kände också att jag inte klarade det själv. Men på många sätt så har jag klarat det själv. Men i vetskapen om att jag hade vänner som ringde mig och som jag kunde ringa till och som fanns där om jag behövde. Sorg är naturlig och det kan jag säga nu, men inte för ngn månad sedan. Jag överlevde och idag så vet jag att jag kan leva i och med sorg. Tror att den alltid kommer att vara en följeslagare, men inte vara mitt liv. Jag är änka, men fortfarande en gift änka. Jag är gift med en man som jag älskar, som finns i mitt hjärta och i minnen. Jag faller ibland och tvivlet på om jag orkar kan komma, men det gör jag. Saknaden är djävulsk ibland och tårarna kan rinna i timmar. Men går inte att jämföra med de första helvetiska månaderna. Jag kan skratta och känna glädje, men är inte klar än på vem jag är. Jag är lugnare och det är som om jag fått en del av Dans lugn. Jag bygger upp ett liv men utan murar. Det är både lätt och svårt samtidigt. Meningslöshet och dystra tankar tampas jag fortfarande med varje dag. Om jag inte "hushållar" med min ork och energi så ökar det mörka och sorgens tyngd. Jag har ju alltid varit en person som tuffar framåt och alltid tar i lite extra, så att samtidigt hålla igen, är inte lätt alla gånger. Men börjar kunna känna igen tecknen nu, får ont i armarna, svårt att se tydligt och tappar ord. Då måste jag liksom bara vila. Sova eller bara sitta ner några timmar, annars så pajar jag. Gråter i timmar och liksom tappar bort mig. Skulle aldrig orka jobba mer än 75% och det är ibland för mycket också. Halvtid vore det bästa, även om jag tror att det är bra för mig att jobba, så skulle jag gärna kunna arbeta mindre åtminstone ett halvår. Men nu är det som det är och det får vara bra så.
Till Dan: God morgon mitt hjärta, tack för hälsningen <3 så skönt att du finns runt mig och även barnen. Ja jag känner dig och jag ska fortsätta prata om dig. Du lever i mig älskling och du får inte lämna mig igen. Idag kommer S och S med barnen och ska hjälpa mig att skruva. Ja du vet, jag och skruvning??? Jag är ju en spikare och du en skruvare. Ännu svårare nu att skruva när det blivit allt mer bits istället för stjärnskruv. Jag förstod att du skulle bli glad över att S tog över din bil, ja du sa det t om dagen innan du åkte in på sjukhuset. Att S borde ta din bil. Älskling jag är glad att du finns hos henne. Din fina flicka, som är lika vacker utanpå som inuti. Hon som du var så stolt över och älskade så mycket. Du älskade dina barn så fruktansvärt mycket och de var din stolthet. Du älskade även mina barn, såklart. Men du sa att: Hur kan jag fått så fina ungar? Hur stolt du var när de var lik dig. Ja älskling, vet hur du känner. Vi har de bästa ungarna, du och jag. Älskar dig till månen och tillbaka.