Litet bakslag
Nu förstår jag vad mina vänner på fb: s Vimilgrupp pratar om. Ganska ofta skriver de om saker de gjort med vänner och farit iväg och gjort. När de kommit hem så har de blivit än mer ledsen, och lite apatiska.
Igår när jag lagat mat från Ica kassen och det blev så gott och ingen Dan fanns där för att tycka till eller smaka,så föll min värld samman. Så värdelöst det kändes att sitta där och äta ensam. Meningslöst kändes det och jag tog beslutet att aldrig mer äta, inte handla och inte utsätta mig för den känslan ngt mer. Tårarna rann och jag skakade i hela kroppen av sorg och över vilket fånigt låtsasliv jag har. Jag vill inte, förstod inte varför jag ska gå här som en tråkig grå kärring,som bara väntar....väntar på att få se om det finns ett liv efter detta. En dimension med Dan.
Efter ett tag så var jag ganska slut och tanken på hur ska jag kunna lämna djuren?? Hur ska jag kunna jobba och få mat till dem om jag inte får i mig mat? Sakta kommer jag tillbaka från det mörka och tunga.
Men jag tror mig veta varför det blir så här för mig och andra som har förlorat en livskamrat. När jag är själv, så är det som om jag bär med mig Dan, jag pratar till honom. Jag känner mig lugn och försöker tänka att det är en process, en kamp, att ge det tid. Bekämpa rädslan,sorgen och saknaden.
Men "gör" jag för mycket annat, utanför hemmet,så liksom tappar jag bort Dan!!! Tappar: Jag klarar detta, jag kan, förlorar känslan av att han går bredvid. Blir det för mycket av annat så blir jag mycket skörare och går sönder lättare.
Men det är inte lätt att inte vara i ekorrhjulet som heter livet, och inte orka även trevliga saker. Nu ska jag strax bege mig till jobbet och direkt därifrån till dottern, som fyller år idag. Hipp hipp hurra M, älskar dig