myma.blogg.se

Nu har jag tidsinställt detta inlägg för att se om det försvinner och det ändå finns kvar??? Så irriterande när jag skrivit och det bara försvinner. Skrev igår men....poff borta.Detta är ju min dagbok och jag vill ha kvar den här resan som jag gör. Vet inte riktigt varför men ibland måste jag se bakåt för att förstå hur långt framåt jag är. Tänk bara på hur helgerna var och hur jag längtade tills måndagen kom. När fredagen kom så hade jag ont i magen och ångesten puttrade inombords. Det blev så påtagligt att jag var ensam. Dan var död och det skulle aldrig mer bli fredagsmys, goa middagar och inga mer planer för helgen. Tror att jobbet har hjälpt till en hel del med att helgkänslan i princip har försvunnit. Jag jobbar ju varannan helg och den lediga har jag oftast annat för mig än att sitta och titta rakt fram, som jag ofta gjorde. Nja inte riktigt jag försökte vara igång hela tiden och sparade allt man kan göra tills helgen. Gå med kartonger, tvätta, putsa fönster osv. Nästan lite maniskt, så här efteråt kan jag tycka. Men mer om alla tankar som dyker upp lite då och då. Hur mitt liv har liksom ramlat sönder och nu skall jag bygga upp det igen. Jag kan aldrig bygga upp det som det varit, bara annars men det kan också bli bra. Det svåraste är att inte känna förväntan och att det ska bli lite spännande eller kul. Jag bara gör ibland, men det är okay ändå på något vis. Jag har börjat tycka om att sitta i vardagsrummet nu och jag har börjat brodera igen. Jag trivs faktiskt därinne nu....där lyckades jag verkligen. Det var en process att slänga,sälja och ta bort allt som var vårt, eller som hade sorgen nersmetad på sig. Men så glad jag är att jag vågade och gjorde det, för nu är det mitt vardagsrum och inte ångest och oro som bor där. Men varje dag så kommer tanken.....kommer det att vara så här resten av mitt liv. Ja det är helt okay, men ändå så tomt. Saknar att få prata på "riktigt" med Dan, ibland så kommer det en konstig tanke att....räcker det här? Kan jag leva med detta liv som jag har nu?. Ja jag är ibland väldigt tung i tankarna, men försöker att tänka...tid...måste ge det tid. Jag är ju i början av denna vandring till att skapa mig ett inre lugn, en meningsfull vardag. Jobbet kan ju inte vara det enda som ger mig något som känns meningsfullt, även om det just nu gör det. Vad händer då om jag blir arbetslös i oktober? Jag orkar inte med att hoppa runt som timanställd hur länge som helst. Att inte få ha ett fast och tryggt ställe att gå till. Just nu är det ju coronan som härjar runt mig, men tänker att jag skulle vilja börja gå en kvällskurs eller något liknande. Att komma ut och inte behöva vara med mig själv. Lite tokigt låter det, för jag tycker att det kan vara skönt att vara själv och det går bra. Men jag tror att det är bra att umgås med människor. Att befinna mig i ett sammanhang som inte går ut på att ta mig igenom dagen. Att inte sitta ensam med mörka tankar. Tror att den här oron mest grundar sig i att jag gruvar för hösten och mörkret, kylan och snön. Usch vad jag tycker att det känns jobbigt, jag har aldrig tyckt om att den mörka årstiden kommer, men nu mer än någonsin. Nu kommer också den tiden i fjol, då Dan tacklade av för varje dag. Det var precis nu i augusti ifjol som det började ta emot för honom att gå uppför trappan i stugan. När han fick stanna och liksom ta tag i stolpen. Jag var orolig över att han skulle ramla då hans skelett blev skörare. Varje månad så fick han skelettstärkande sprutor och de sa att han inte skulle överanstränga sig och gå på plana ytor. Men inte tusan gick det att få honom att ta det lugnare....han började istället röja och såga ner buskar och småträd mot stranden. Han drev sig själv så hårt, eller rättare sagt han ville inte låta sig hindras av smärtan och bristen på sömn. Men också för att han visste att jag så gärna ville ha fri utsikt ner mot vattnet. Ibland så stod jag bara på bron och lät tårarna rinna, när jag såg hur han jobbade för att göra det lättare för mig. Han köpte ny gräsklippare, reste upp friggan, lagade taket, bytte tv-antenn, köpte tv med lättare kontroll, som jag förstod mig på, röjde, byggde om kök, satte in duschkabin, kastade och rensade i förråden och en hel del annat småfix. Allt för att jag inte skulle behöva oroa mig över sådant. För honom så var det viktigast att jag hade det bra. Till Dan: Älsklingen min, så du kunde gå miltals för mig. Jag skulle kunna plocka ner månen för dig. Vi älskade varann så mycket. Tror helt enkelt att det stod i stjärnorna att det skulle vara vi. Vi var så olika varann men ändå så passande ihop. Mitt hjärta så jag saknar dig. Varenda cell i min kropp skriker efter dig och jag vill ligga i dina armar. Älskar dig till månen och tillbaka