Planer som blir ändrade
Jag hade tänkt fara till sonens stuga och måla idag också. Men har bestämt mig för att, skippa den planen. Blir ofta fler timmar än vad jag liksom tänkt. När jag sen kommer hem är det som om jag tappat farten. Jag har ju mitt blomlådeprojekt, som jag måste fixa och en del annat också. Bara småsaker som att fara med kartong, tanka, köpa mer blomjord, kolla upp kylskåpet, så inget förfars under veckan och jag måste slänga sen. Började med lådan igår och svärsonen var hit och hjälpte mig att kapa bräder. Sen började jag skruva....fy fasen vad jag suger på att skruva med maskin. Men jag har många skruvar att träna på idag, så förhoppningsvis så blir jag bättre.
Känslomässigt så har det varit lite instabilt de senaste dagarna. Tror att det beror på brevet från Juristen, där hon skrev att ärendet var avslutat. Fy så hemskt, det känns att bara skriva det. Ärendet avslutat......Dans personliga ägodelar, ekonomi, personnummer, hans existens i samhället är avslutat??!! Det är inte roligt att hålla på med bodelning och arvskifte, men han liksom fanns lite. Låter säkert jätteknasigt, men för mig så är det som det vrålar i magen NEJ, avsluta inte honom. Han måste finnas, nu har han upplösts i....ingenting.
Ibland kommer en helt knäpp tanke...tänk om jag vaknar imorgon och inte minns honom? Inte vet vem han var och hur mycket jag älskar honom. Tänk om jag glömmer honom?? Det är så idiotiskt att ens fundera på och lägga ner tankar på men likväl så finns det under ytan.
Denna yta som jag är glad att jag fått, en sorts hud och skydd på samma gång. Jag har en sida utåt, där jag är precis som vanligt. På jobbet är jag liksom en person, som de flesta av oss har en yrkesroll. På jobbet är jag som vemsomhelst, och får bry mig om mina boende och engagera mig i andra och "stuva bort" mitt eget. Med familj och vänner är jag antagligen som vanligt, som förr skulle jag tro. Jag försöker vara positiv och glad, och blicka framåt och skapa ett liv som är bra för mig. Men här hemma så är jag en annan, rätt ofta. Känner mig trygg här nu och har ingen dålig känsla längre av att sitta i vardagsrummet. Går bättre att komma hem till tystnaden och tomheten, men vilsenheten och ifrågasättandet ökar när jag är hemma. Vad håller jag på med? Varför gör jag detta? För vem då? Är det lönt att laga mat? Vad händer om jag bara slutar att gå upp på morgonen? Tar bort djuren och liksom bara lägger mig ner och väntar? Vem är jag? vill jag? Rädslan, saknaden, smärtan och ensamheten jobbar jag hela tiden emot. Samtidigt som det kämpar mot mitt löfte till Dan att kämpa, att göra allt jag kan. Att inte ge upp, tänka på hur långt jag kommit och att det finns bra dagar. Att jag har allt färre djupa svarta hål, att jag inte får ge upp. Komma ihåg de dagar som jag låg på golvet och skrek i kudden, När ångest och panik tog över och jag var rädd. Jag har kommit mig hit....att inte ge upp. Ett steg i taget, brukar jag tänka. Men det är fasen inte lätt när funderingen om det är lönt? hänger sig fast i benet. Men idag ska jag i alla fall ta ett steg i taget.
Till Dan: God morgon min älskling. Skrattade du när jag skruvade? och sen lyckades bränna mig på skruvdragaren, så att jag har brännblåsor? Alltså...jag är en spikare och du var en skruvare. Men jag ska minsann ge mig på den där förbaskade skruvdragaren idag. Du skulle antagligen ha skrattat och gråtit om du såg mitt taffliga bygge. Men nu får det bli så. Visst var E gullig som hjälpte mig att kapa? Är ju inte så bra på att såga rakt. Så jag sågar bara det som inte syns, hur snett det blir hahaha. Alla brädor framtill har E fixat, så det ser betydligt bättre ut, än mina lite halvsnea. Låt mig få känna ditt lugn idag, du kunde få mig att varva ner på 5 sekunder. Jag saknar dig så djävulskt och jag förstår inte riktigt att du inte finns. Jag behöver dig, jag vill andas din luft, känna dina armar runt mig. Känna hur du andas när du borrar in dig mot min hals. Mitt älskade troll, älskar dig till månen och tillbaka.