Så irriterande
Skrev ett inlägg igår när jag kommit till stugan och när jag i princip var klar så försvann det...fattar inte ens varför. Har inte heller kommit ihåg att fråga dottern, om hur man kan spara det man skriver så det inte försvinner.
Men jag börjar ju om eftersom jag vill att denna blogg ska vara som min dagbok och minnesbok och samtidigt en vän jag kan berätta de mest konstiga saker och känslor för.
M skulle ju följa med till stugan för att en kompis som oxå har en stuga här skulle hit i helgen. Samtidigt så var hon bjuden på ett kalas som hon ville gå på. Så istället ska jag möta henne och mamman halvägs hit till stugan idag.
Det är helt fantastisk underbart att vara här i stugan igen och lyckligast av oss alla tre är nog kisse. Som får springa fri och jaga flugor bäst han vill.
Sonen åkte hemåt till Göteborg igår och jag tänker att jag vill åka ner till dem i september. Skulle vara så kul och samtidigt trevligt med en roadtrip. Jag och Dan älskade våra resor i bil,med ljudbok och äckligt kaffe från någon bensinmack. Vi sjöng med i låtar...eh. Dan sjöng och jag trallade. Jag är värdelös på texter,men han var istället en kung på att kunna en rackarns massa låtar.
Ibland kunde vi bara sitta tyst i timmar och det var mysigt. Jag brukade alltid hålla.min hand på hans ben. Han brukade ta sin hand ibland och lägga på min. Vi var väldigt fysiska mot varann. Tyckte om att vara nära och beröra.
Tänkte nu förklara var som hände på jobbet när benen i princip veks under mig,men fegar ut och tar det i del 2. Så detta inlägg blir 2.