myma.blogg.se

Helt ofattbart att det gått 209 dagar sedan 21.43 den 7/1. Då marken försvann under fötterna och det vi visste skulle ske, överrumplade mig fullständigt. Minns ett annat tillfälle då marken försvann och det blev några sekunder i fullständigt vacum. Det var när vi satt på sjukhuset och vi fick träffa en annan läkare än vi brukade. Han var överläkare och han visade oss på en skärm resultatet från PET scanningen. Det är när man sprutar in en radioaktiv sockerlösning, sockret sugs upp av cancerceller och man kan se dem som lysande orangeröda prickar eller områden. Började uppifrån huvudet och när vi kom ner till bröstområdet så lyste det som en julgran. Metastaserna var som julkulor och sen fortsatte han neråt och då han kom till ryggslut och bäcken. Då stannade världen...där var inga punkter!!! Det var bara eldrött område och jag hörde läkaren säga: Det har spridit sig till skelettet och det har du haft länge. Jag minns från den tiden jag jobbade på sjukhuset att man sa: Skelettcancer överlever man inte. Dan var helt lugn och så bara: Jaha och vad gör vi nu? Han fokuserade bara på nästa steg och jag tänkte att det var längesedan jag jobbade inom sjukvården, nu kan man bota så mycket mer. Jag ville vara lika stark och samlad som Dan. Nu har jag fast mark igen, även om den både lutar och är sank utimellan. Dan skulle vara så glad att jag har tagit mig hit,där jag är idag. Han ville att jag skulle leva. För mig vet vi ju hur det blir sa han. Det är dig och barnen jag är orolig för. Han var så stark, men om nätterna kom hans ångest,även om han inte förstod det eller ville ta till sig det. Han verkligen avskydde mörker och kunde sitta och hålla i golvlampan. Han sov inte och det var bara när det var som värst han väckte mig. Älskade vännen så han kämpade för att vara stark och samlad.