Lite dålig samvete fick jag dock då denna lilla gynnare fick vara ensam igår eftermiddag och natt och han beklagade sig väldigt mycket när vi kom hem. Han luktade och undersökte Märta noggrant, då det säkert doftade både blåbärsris och annan hund.
Var i ett mörkare hål på fredagen och längtade efter Dan och orden "aldrig mer" gick på repeat i huvudet hela tiden. Hela kroppen drog ihop sig i kramper och ögonen var röda av all gråt,men tog mig till jobbet. Likadant på lördagen,gick runt med ett mörkt inre,men fick tänka på annat på jobbet. Igår efter jobbet var jag bjuden till goda vänner ute vid havet och bjöds på grillat,vin och vänskap. Havet doftade så gott och jag blev så glad och lugn. Allt var helt perfekt och sov så gott. Steg upp och det var vindstilla och så vackert,och en bråkdels sekund så virvlade det till i hjärtat och jag såg det vackra. Det var så underbart och jag tror att jag en gång kommer att återigen se skönheten runt mig. Bli glad över att leva, och känna tacksamhet över livet. Jag är så tacksam över så mycket,men glädjen att leva finns inte än. Det är en bit kvar att gå på den här vägen, som jag går på nu. Jag mår bra utåt sett och det gör jag oxå. Jag har det bra och det går bra. Men inuti mig finns så mycket sorg och saknad efter Dan. Jag saknar hans kropp, hans doft, hans röst,hans ögon. Jag vill att han skall finnas hos mig och att jag kan hålla om honom och borra in mig i hans famn. Att han med att bara se på mig, får mig att känna mig älskad. Jag är sprängfylld av kärlek, som jag vill ge till honom. Men han är ju inte här?? Kommer aldrig mer att få ge det till honom. Jag säger åt honom varje dag: Älskar dig, för att slippa tystnaden, så tänker jag att han svarar mig: Äskar dig oxå.
Vet inte om det är bra att jag liksom lever i en annan värld när jag är själv. Men just nu så kan jag inte tänka mig att sluta prata till honom, försvinna i minnen om fina kvällar, kramar och skratt. Då har jag ju INGENTING, bara mörker och ensamhet.
Till Dan. Hej hjärtat, så fin kväll jag hade igår. De saknar dig oxå, och jag blir så harmonisk av att veta att jag delar saknaden efter dig med dem. Jag är inte ensam, alla dina vänner är mina vänner och har varit fantastiska. Känner att de finns om jag behöver dem. Du vet ju hur svårt det var för mig att be om hjälp och du kunde bli så arg. Men vännen min, jag blev bättre med åren, eller hur? H bastade igår och jag blev så glad av att tänka att du oxå skulle suttit i bastun om du varit med. Du skulle ha retats med H som vanligt om något dumt som ingen fattade mer än du och H. Vi skulle ha åkt hem och sagt hur trevligt vi haft och så mycket vi tyckte om att vara där i stugan med dem. Älskling det var precis så jag kände när jag åkte hem idag. Fylld av kärlek och hopp och de planterat alltid något fint inom mig. Tack hjärtat för alla fina vänner du gav mig. Älskar dig till månen och tillbaka