myma.blogg.se

Idag är det 5 månader sedan min finaste människa lämnade jordelivet. Han var min på så olika sätt,liksom jag var hans. Att känna sig älskad är underbart,men det är större att få älska, att kunna älska en annan människa. Hans kärlek fick mig att växa,att se mig själv i hans ögon. Då var jag fri och lycklig, så konstigt att jag nu tappat det. Tycker det är så märkligt, att jag då kunde se mina fel och brister och tänka okey gör om tänk rätt. Kände mig trygg och kunde lägga mina barns liv i hans händer. Dan kom bara in i ett rum och mitt hjärta svävade och kände mig bäst. Nu ser jag bara en trött och påhittad människa när jag ser mig själv i spegeln. Känner mig inte som mig själv,men vet ändå inte vem jag riktigt är heller. Men jag har börjat gå på den väg som Dan ville att jag skulle gå...framåt. Inget jag vill innerst inne, utan följer liksom en plan. Jag gör vad som förväntas och som jag tänker att jag bör och ska göra. Jag lever och jag ser det vackra runt mig men det är som det ändå finns en hinna mellan mig och livet. I helgen har jag försökt slappna av och det har gått bra. Försöker "suga"ut allt jag kan av de sista timmarna innan jag skall återvända till jobb och utmaningar. Har varit trevligt med besök i helgen, och har inte känt av ngn ledsenhet. Men nu är jag själv och tankarna kommer. Nu skall jag diska och plocka bort och sen så blir det nog ett i lägg till.