Ägg på vift
Det ligger fortfarande många ägg kvar på backen,sedan förra veckans massaker. Det är fortfarande flugsnappare i holken. Men är det andra eller samma? Gillade de inte de första äggen? Eller vräkte de ut ngt andra stackare?
Inspektera holken nu och ser att den är fallfärdig. Uppe vid taket tycks jag ana ett hål. Så jag måste fixa en ny holk, som ngn vänlig själ kan hjälpa mig att få upp. Tycker det är så mysigt att ha holkar runt mig.
Gårdagen var fin på så många sätt,trots att det var mycket sorg. Men det är som om kroppen kan slappna av lite när jag får tömma mig. Jag grät över saknad, grät över att vintern kommer sen, grät över att måsta lämna min trygga plats här. Grät över att Dan inte kan fysiskt hålla om mig och att jag inte kan hålla om honom. Grät över allt och ingenting, samtidigt som jag njöt av den vackra stilla underbara sommardagen. Jag är så bedrövlig emellanåt och ändå tror jag inte många märker på mig att jag är "annorlunda" mot som förut. Fast en del säger att jag ser trött ut, t om veterinären frågade mig hur det var? Du ser så ledsen och trött ut. När jag ser mig i spegeln så ser jag oxå en trött och ledsen person. Kan faktiskt börja gråta när jag ser mig själv,för jag ser en rädd och ensam person. Men samtidigt så bryr jag mig inte ett dugg om att "fixa"till mig. Tänker att en vacker dag så kanske känslan av att jag liksom vill kamma till mig kommer. Skulle jag nu klippa mig och fräscha till mig skulle jag bara känna mig konstig och inte som mig själv. Så konstigt men så bedrövligt självömkande och gnällig jag kan uppleva mig ibland. Men det är samtidigt en helt okey känsla. När håret står på ända och jag kanske skulle må bättre av en uppfräschning så passar det inte ihop med mig. Jag känner mig mer som mig själv med tovigt hår och ringar under ögonen. Kanske därför att jag skärper till mig med andra och håller ihop och pratar och deltar i livet. Men egentligen är det inte jag, jag är trasig och har tovor i håret och vill helst vara ifred från omvärlden. Så när jag är själv så känner jag mig trygg och får vara som jag är. Kanske det låter som om jag bara ser allt i svart och bara sitter rakt upp och ner och väntar på ngt. Ja ibland kanske, men mest kämpar jag med att hålla igång och tänka att detta kommer att bli bra. Jag får kraft genom att tillåta mig att vara svag, att det får vara okey. Här på bloggen tömmer jag ur mig allt elände, så jag liksom kan få ur mig lite skit. Det hjälper faktiskt mig att skriva att jag är trasig,rädd och ledsen. Innan Dan tillät jag aldrig mig själv att känna så. Med Dan kände jag aldrig sådana känslor, så jag ser det som positivt att jag inte börjat bygga murar. Att jag får vara såhär och ändå "få finnas". Svårt att förklara men jag kämpar och sliter för att hitta ett liv och en meningsfullhet. Därför behöver jag få sörja,jämra mig och gråta och tycka synd om mig själv, så jag lämnar plats till nya tankar och känslor.
Till Dan godmorgon älskling. Tänker att fastän jag känner mig väldigt ensam ibland,så känner jag dig här i stugan. Är det alla minnen eller din närvaro? Som får mig att känna så. Men jag vill så fruktansvärt mycket att du följer med mig hem, när jag får tillbaka lägenheten. Snälla älskade du...jag orkar inte med om det bara skall kännas tomt. Låt mig känna dig där, följ mig. Det ska bli slö t att få tillbaka lägenheten. Men känner mig lite orolig över att den där känslan av övergivenhet och gråhet och att varje dag är densamma som den var dagen innan. Att den kommer tillbaka och jag liksom inte kommer framåt. Så illa kommer det inte vara, utan mer bara lite rädsla att du inte är där. Jag älskar dig och jag vet att du älskar mig. Det är helt fantastiskt att jag känner och förstår det. Du är bara lite död,men känslorna är kvar. Nästa vecka har vi bröllopsdag. Tänkte fira den med dig. Jag jobbar men ngn gång under dagen ska vi väl få en stund. Tänker en enkel kaffe och när jag blundar så sitter du bredvid och vi väljer varandra ett år till. Älskar dig till månen och tillbaka