Sitter på bron och tittar ut över sjön. Bofinken kvittrar så vackert och blicken far till Dans tofflor som jag spikat upp på väggen. Vad jag saknar honom.
Gårdagen var tyngre än på flera dagar. Tårar och sorg och saknad. Hela jag skakade och sorgen satt i magen och liksom gick i konvulsioner. Kanske jag var trött efter helgen och natten som gjorde mig mindre "motståndsmässig" mot sorgen. Inte blev det bättre av att oron över att jag skall börja jobba och "hålla igång" på ett helt annat tempo än jag haft de sista månaderna. Jag är så skör och samtidigt stark. Känner mig så ensam i alla känslor av sorg. Visst har jag stöd i familj och fina vänner,men de kan inte fylla mitt hål, av att nu klara mig själv. När Dan dog försvann vi, nu är det jag. Vår historia är jag nu ensam om. Jag ska nu fortsätta skapa min historia ensam. Inget är som förr och jag är så orolig över sen. Jag vill stanna här i stugan,aldrig lämna min trygghet. Jag vill sitta här på bron och "låtsas" att jag ser honom komma gåendes. Här kan jag känna honom och jag är oftast vid gott mod och känner tro att jag kan klara mig,att jag kan. Är rädd för att inte klara av "världen" därute. Den har ju snurrat på som vanligt,medan jag har levt i min bubbla. Vill ha en mjukstart, men nu känns det som full fart. Jag har ingen stabilitet runt mig, utanför min lilla värld här i stugan. Känner mig oerhört "gnällig" och osäker, istället för att peppa mig med att det är ju super att du fått jobb och nu kan du betala hyran. Du fixar det här Ingalill, du kan, du har klarat dig hit, det finns dom som har det sju resor värre. Så tänker jag: kan jag? Kommer jag att klara det? Tänk om kisse blir överkörd? Kommer jag att orka? Är jag redo? Varför? Törs jag? Är som om jag inte har ngt att peppa mig med. Känns inte ens spännande, bara som ett motstånd. Finns bara en förnuftig röst som säger: Du måste ta ansvar,du kan inte skjuta upp detta. Spelar ingen roll om du inte kan,räkningar skall betalas.
Dan kom tillbaka och peppa mig. Säg men gumman du fixade ett jobb. Allt kommer att bli bra När du kommer hem så ska vi fira din första dag. Låt allt bli som förr...
Till Dan: Godmorgon älskling jag saknar dig så mycket. Jag behöver dig. Vem är jag nu? Utan dig är jag halv. Snälla rara kom tillbaka och fyll mig med din kärlek. Den fick mig att flyga,slåss mot drakar och besegra demoner. Nu är jag en självömkande, trasa, ett skräp på botten. Känner inte igen mig, vem är jag utan oss? Det har inte gått in hela vägen.....Du är borta ..Du kommer inte hem. Från att ha känt mig fri och lycklig och nyfiken på livet med dig. Så känns det som om det är jag mot världen,mot mig själv. Jag är så rädd älskling, snälla kom. Förlåt hjärtat, att jag ropar på dig. Vet att du skulle bli så förtvivlad om du visste hur jag gråter av saknad. Du sa att du var så ledsen över att du skulle lämna mig,att jag skulle bli ledsen. Åh min älskling det blev värre än vi trodde. Jag ska göra allt jag kan för din skull. För det vi hade. Om det finns en annan värld ett Nangijala? Där du är? Om du kan se mig? Jag ska försöka gråta klart idag. Sen ska jag försöka allt jag kan och förmår, för jag vill inte att du ska vara ledsen och orolig. Älskar dig till månen och tillbaka.