Hipphipp hurra
Idag skulle min pappa ha fyllt 84 år. Min pappa var född den 2/6 och min mamma 6/2. Sen gick de bort samma datum, 12/6. Tycker mig känna av dem ibland, så där flyktigt. Mamma mår bra och är faktiskt lycklig. Pappa är inte lika nöjd med sin nya tillvaro. Är som han förmedlar: Det är inget drag här!!! Mina föräldrar må ha varit sopiga föräldrar,men jag kan ändå känna en ömhet och en kärlek när jag tänker på dem.
Igår var det en tung dag och jag bara gick runt med sorg och saknad och rädsla inför allt jag ska "göra"
Jag är heller inte så värmetålig, så satt inne mycket framför fläkten. Jag ältade ,och grät,oroade mig och grät. Precis som om allt som jag kände liksom bara bekräftade min oro. Jag var trött och då förstärks alla känslor och jag liksom inte hinner undan de tunga stunderna. Men är rädd att jag kommer att falla ihop av alla nya intryck och allt nytt. Att det inte kommer att finnas utrymme att samla ihop mig. Jag förstår att jag är vad man kan kalla stark. Men samtidigt så har jag aldrig varit såhär svag. Så utlämnad åt känslorna. Idag ska jag åka ner till dottern och installera mig där med hund och katt. Andas mest uppe i halsen känner jag, spänd men samlad. Har ett par dagar med mycket som kräver energi. ,inskolning, hämta de nya glasögonen, årsstämma och möte med styrelsen i den bostadsrättsförening där jag sitter med i styrelsen. Men på fredag morgon kommer jag att åka hit till stugan igen,till tryggheten. Men på måndag börjar det igen....Jesus Kristus shit...shit. Men det finns inga andra vägar än framåt, vilket är nästan panikkänslor. Nu hoppas jag att djuren finner sig tillrätta och att jag kommer att trivas med jobbet. Sen är det väl dags att börja oroa sig över hundvakt!! Nu när jag ska jobba. Usch så pessimistisk jag betraktar det mesta. Men jag tänker att det tillhör "skiten" som jag just nu klampar runt i. Behöver verkligen stabilitet runt mig. Stugan är den stabilitet jag har och jag vill inte härifrån. Men inser att det är samtidigt en flykt, från verkligheten. All skit som jag ska igenom, för att hitta ett annat liv utan Dan.
Till Dan: Godmorgon älskling. Såg du mig? Hörde du mig?
Igår när jag skulle sova så lyssnade jag på en meditationsbok. Där man genom att sätta sig i ngn form av självhypnos,för att möta sin älskade i drömmar. Jag såg dig framför mig,varje gång man skulle fokusera på sin älskade. Men jag bara grät och grät och kunde liksom inte hänga med att lyssna. Du log och höll ut handen och jag bara drogs bakåt av tårar,så kudden blev blöt. Tror det är för tidigt att nå dig. Det är så sårigt fortfarande och jag drömde ingenting inatt. Jävla Jävla skit vad du saknas. Älskar dig till månen och tillbaka