Jag försöker igen
Skrev ett långt inlägg som försvann när jag skulle lägga in en bild. Inte första gången. Men jag drar lite igen ,bara för att jag vill kunna gå tillbaka och se att jag " kommit någonstans"
Målar nattygskåpen och det verkar som om det behövs ett femte varv. De är ju mörkt trä i botten,så det krävs ngt varv. Är ju oftast så när man rollar och det vill jag göra för att få en slät yta.
Men jag skrev oxå att jag liksom bara åker med min kropp och utför saker. Far till jobbet, diskar, bäddar osv. Jag skiter fullständigt i om sopor och disk samlas. Men det måste finnas ngt annat i mig som gör det. Har inte en susning, och jag kan nästan känna mig främmande inför hur jag liksom går på autopilot.
Jag har ju varit nere på botten förut och tagit mig upp till ett ljusare stadie. Men jag tycker så fruktansvärt synd om mig själv och har ingen framtidstro alls. Det finns tusentals andra som har det djävligare än mig. Men jag säger åt mig själv att det är helt okey att vara självömkande. För det har inte varit något jag alls ägnat mig åt. Har aldrig tillåtit mig själv att tycka synd om mig själv eller vara pessimistisk. Det har gjort mig svag och tillgänglig. Så var det innan jag träffade Dan. Jag hade byggt murar,så ingen eller inget kunde såra mig . Men det betydde oxå att jag inte släppte in någon. Men så kom Dan in i mitt liv. Han såg på mig och sa: jag älskar dig, jag blir glad av dig. Jag blev rädd först men jag vågade älska och bli älskad. Mina murar föll och jag blev fri. Fri att älska och vara en människa som i det stora hela var bra Så ja...Jag tycker synd om mig själv, jag är svag och skör. Jag känner mig övergiven av livet. Jävla skitliv. Jag jobbar på att få tillbaka en bra känsla,en känsla av att jag fixar detta. Det kommer att bli bra. Men fy tusan så långt bort det är nu i alla fall. Jag vill krypa in under täcket och gråta och skrika djävla skitliv. Men jag gör inte det, istället går jag omkring och packar upp alla kartonger och försöker låta bli att slänga hela skiten och låsa dörren och ta kisse under armen och Märta i kopplet och bara dra. Fly från allt,bara gå. Jag tänker en dag i taget, det är okey, gråt och förbanna tills det kommer en bättre dag.
Till Dan godmorgon mitt hjärtesnöre. Har sparat alla dina skjortor, eller mest av de rutiga och de jag vet du tyckte om. Kalsonger och strumpor kastar jag. Byxor och jackor och skor, tänker jag att jag ställer ut i förrådet. Sedan kan jag ju skänka det till ngn klädinsamling. Var är du? Känner inte av dig. Känns så tomt och kallt och alla våra saker är just bara saker....sådant vi köpt tillsammans eller vi sparat för vi tyckt om dem. Ser dem...och nu gör de bara ont eller ännu värre jag vill slå sönder. Älskade vän,vad det är tungt nu. Känner mig så ledsen och saknar din närvaro. Hjälp mig tillbaka till känslan av att jag klarar det här. Saknar dig så det gör ont . Men jag lovade dig att jag skulle kämpa och jag gör det hjärtat. Älskar dig till månen och tillbaka