Jag sprang inte...
Idag var urnsättningen av Dan och jag har haft panikkänslor av att det kommer att vara sista gången jag får hålla om honom. Fick sådana tankar om att jag skulle ta urnan och börja springa....på rymmen så ingen skulle få tag i oss. Lite otäckt känsla att inte veta hur jag skulle reagera. Men därför för jag dit 2 timmar före för liksom släppa på känslorna. Satt nere vid dammen på kyrkogården och grät och jämrade mig. Till slut var jag tvungen att messa till dottern att komma tidigare. Går lättare att ta sig samman när ngn pratar med mig. Spelar ingen roll om vad...kan lika gärna vara ett recept eller väder. Bara för att inte försvinna in i ångest och djupa hål. Det blev en fin stund och jag hällde i lite av Dans favoritwhiskey, lite snus och rosenblad i hålet. Efteråt vi sänkt ner urnan drack vi kaffe och fikade i det vackra vädret. Skönt att ha barnen runt mig, förutom ena sonen som bor i Göteborg.
Kommer att bli fint med en plats att gå till. Tycker att den kyrkogården är den finaste, då den i princip ligger i skogen. Med fåglar och ekorrar springandes.
Idag jobbar jag eftermiddag och slutar 21.15 och har en del ärenden att göra. Får se om jag ids göra det idag innan jobbet.
Till Dan: Godmorgon älskling tror du var med mig idag. Jag bad dig att finnas hos mig och jag tror att du tyckte om stunden igår. Kanske mest för att vi alla var samlade. Älskade vän, så konstigt att du inte finns här hos oss?? Älskardig till månen och tillbaka