myma.blogg.se

Det finns mer tankar som måste få komma ut. Det är så märkligt,när jag bara låter tankarna mala runt. Det lättar när jag får skriva ner det. Då är det lättare att sortera och göra upp med känslor och reaktioner. Hur kan det komma sig att det är så här? Att jag känner mig så ensam,så utlämnad,så osäker och rädd? Aldrig att jag kände eller upplevde att jag var beroende av vårt liv, av tvåsamheten så här??? Jag kände mig fri i vårat förhållande, vi hade olika åsikter om flera saker, jag och Dan sa upprepade gånger till varann, vi väljer varann igen. Hela dagen idag älskar jag dig. Älskade naturligtvis vår samvaro,vårt liv, oss. Men aldrig osäker, beroende, sårbar. Hur kan det då kännas så nu? Var allt bara en inbillning? Var jag så beroende av honom? Hur tog det sig utryck? Jag kände ju att jag kunde vara mig själv? Att jag kan det jag vill? Att jag var en individ. Men samtidigt så fick jag energi och glädje av hans närvaro. Det fladdrade i magen när jag såg honom. Har alltid trott det var kärlek!!! Var det osäkerhet och att jag nu kände mig hel igen när han kom? Känner inte igen den versionen. Ja han var min trygghet, och hans kärlek var öm, och omhändertagande och helt villkorslös. Vi var två som valde varann,som trivdes med varann och behövde varandras närhet och beröring. Inte en sekund kände jag mig beroende av honom, jag ville ha honom. Kände att jag var bra och stark i vårt liv. Upplevde att vi peppade varann när det var tyngre eller oro över något. Men var det bara en inbillning? Ja han bar mig på många sätt. Han månade om mig, älskade att pyssla om mig och göra mig glad. Jag försökte göra likadant för honom. Han tyxkte om när jag rörde honom. Höll min hand på hans lår,strök hans hår och varje dag sa att jag älskar dig,du är bäst. Han såg på mig med ögon som var fulla av kärlek eller den där busiga blicken. Har jag haft fel i så många år??? Är det därför jag inte törs tänka på ett liv utan honom? Det låter så konstigt att säga att jag inte fanns utan honom!! Fast jag kan tänka att jag fanns i hans närhet,i vår kärlek i hans kärlek. Han fick mig på ngt märkligt sätt att känna mig fri och bra. Hur gjorde han det??? Inte var han ngn som förde ngr psykologitimmar, eller var särskilt terapeutiskt?!? Men i hans ögon var jag underbar, jag speglade mig i dem. Trodde jag var fin,stark, och en bra person. Jag och han kunde allt,tillsammans, men ändå 2 individer. Så konstigt? Var allt bara en dröm,inbillning? Jag vill inte tro det, jag förstår det inte. Men det kanske är så?? Är det därför jag har tappat bort mig själv? Jag är kanske så här? Är det här jag ? En låtsasmänniska? En som sätter på sig masken bland andra? Skrattar och är vanlig? Men egentligen bara är ett luftslott? Är rädd för att leva ute i världen, utan Dan. Jag vet inte....Jag väntar, ut denna sorgedag,denna känslostorm. Imorgon måste jag ut i världen.