myma.blogg.se

Har en tung eftermiddag och kan närmast likna ett värkarbete. Var 10:onde minut så vrider det till och tårarna sprutar och hela jag skakar. Är väldigt trött i huvudet efter en intensiv vecka. Har nog tagit mig vatten över huvudet lite grann. Har inte så mycket ork och att prata och vara bara kräver mycket av mig. Även om jag har haft trevligt och det inte har varit hårt jobb så påverkar det mig. Igår var jag med M på max då hon sov över och vi skulle ha lite trevligt. När hon var hos oss så var det inte ovanligt att vi åt hamburgare på max. Nu var det första gången utan Dan och det var så hemskt. Tur att det var lite folk för jag kunde inte hindra tårarna. Han fattades och jag insåg att jag aldrig beställt i de där självbetjäningsmaskinerna. Jag klarade inte av det utan beställde vid disken och det var så skönt att M var med och pladdrade på som vanligt. Jag förklarade att jag var ledsen och hon sa Okey. När jag skjutsade hem henne och for hemåt så brast det. Jag bara grät och gråt och hann nästan inte hämta andan. Jag borrade in näsan i hans skjortor och ville bara skrika. Märta hoppade upp och ner bredvid hon avskyr när jag blir så förtvivlad. Tänkte att jag måste göra något??? Så jag började baka sockerkakor och småkakor. När jag gick ut med Märta så strömmade tårarna men det sket jag i. Träffar ju ingen på promenaderna ändå. Tänkte att jag är så jävla patetisk. En gråtande kärring på promenad med en liten hund. Det är mitt liv! och antagligen resten av mitt liv. Så jävla fel på alla sätt. Det var inte så det skulle bli. Vi skulle ju bli skitgamla tillsammans,se klart hela greys anatomy och bygga ut stugan och resa tillbaka till Italien. Vi skulle sitta tillsammans på altanen och snacka smörja och jag skulle ligga i hans knä och somna av. Hur ska man överleva sorg, det är ju helt ofattbart. Men bevisligen så går det, Men när dessa stormar kommer känns allt meningslöst och jag vill inte leva i den här skiten. Jag vill bara slippa känna saknad och gråt och ännu mer saknad och gråt. Får panikkänslor när det aldrig finns ngn tröst eller att allt kommer att bli bra. Det kommer aldrig mer bli bra men kan man leva med att det blir okey? När vågen kommer så skulle jag tro att det är som att drunkna. Man famlar efter något som kan ta bort smärtan och paniken. Jag ser till att göra något mest hela tiden så att jag inte utsätter mig för att börja känna och tänka. Jag börjar mer och mer tänka att är detta mitt liv??? Är ju kanske det mest fiffigaste att grubbla över, när man tar en dag i taget och ibland nere på minuter. Det är nu 67 dagar och 21 timmar sedan mitt liv blev en jordbävning. Jag vill ju bara att han ska komma tillbaka och allt ska bli som vi trodde,