En bättre dag
Idag har det varit en riktigt bra dag. Var på Vimilmöte igår. (Vimil är en organisation där man kan vara med om man förlorat ngn. En vän, en förälder, fru eller man eller ett barn. Vimil står för vi som mist ngn mitt i livet) Är alltid lite obekvämt innan man kommit sig dit och nu liksom förra gången var jag på väg därifrån efter 5 minuter. Men glad att jag stannade, för att det är så skönt att vara med människor som liksom vet vad man går igenom. Helvetets portar står öppna ibland när man sörjer och det är skönt att se på dem som sitter runt en att de oxå tittat på den porten och de överlevde. Då kanske jag oxå gör det.
Visst kan man först slå av att här sitter män och kvinnor som förlorat ngn för 7 år sedan eller mer och ändå kommer hit!!! Men de kommer inte av djup sorg utan av en sorts gemenskap man får av andra i samma situation. De frågar inte särskilt mycket utan, vill man får man säga hur det är och känns. Annars kan man bara sitta och lyssna.
Vad jag kan förstå så finns det en fråga eller ett ämne varje möte och igår var det: När kan man, när ska man ta bort sin frus eller makes kläder och saker? Jag trodde själv att Dans saker skulle packas bort och ner inom ngr dagar efter han gick bort. Det hade varit det mest naturliga för mig. Vet att hans barn sa just när han dött att släng inte pappas saker nu, kanske jag vill ha ngt??? Ja som sagt så trodde jag att det var vad jag skulle göra. Men inte alls så det blivit... Hans jacka är kvar liksom hans skor i hallen. Tandborsten och kläder,mediciner och allt annat....ja jag hittade ngr snusar oxå som jag sparat. De andra vimilarna hade packat bort på ngr dgr och en del hade fortfarande en del saker kvar. Men tydligen så vet man när det känns ok att göra det.
Det var tungt när jag tvättade Dans kläder som låg i tvättkorgen och insåg att det var sista gången som jag tvättade hans kläder, tog flera dagar innan jag kunde lägga ner och hänga upp kläderna. Ibland tar jag fram ett plagg och liksom bara slänger det på en stol. Bara för att det känns bra. Kan gå och snusa på hans morgonrock eller på ngn av hans skjortor och bara njuta en millisekund innan jag slås av att det är bara det kvar. En doft som oxå kommer att försvinna.
Jag saknar hans doft och hans händer och hans skratt och hans kramar jag saknar honom. Det vrider inne i bröstet när jag tänker att aldrig mer skall han hålla om mig. Kan inte säga det högt utan att börja gråta,det blir för nära.
Jag är enligt "förståsigpåare" i stadiet där jag behöver få tala om honom. Då är det skönt att vimil finns på facebook. Den gruppen har räddat mig flera gånger från att sugas upp i ett svart hål. Närsomhelst på dygnet kan man skriva och man får alltid svar. Där finns män och kvinnor i alla åldrar som alla har mist ngn kär. Där kan jag skriva om hur mycket jag saknar Dans kramar och få hjärtan och reaktioner tillbaka. Svaren kan vara: Förstår det <3, tröstekram, vi finns här, jag vet hur det känns, osv. Då känner man sig inte lika ensam.
Till min älskling
Jag saknar dig så mycket. Jag vet att du inte ville lämna mig eller oss alla.Men du sa att - Vi kan ju inte göra något åt det. Nu dricker vi kaffe och ser en film istället. Du försökte alltid hålla modet uppe. Men den sista månaden var det du som sökte min kraft. Det kändes underligt, och ibland undrade jag om jag räckte till. Men du sa att bara jag var där så var det bra. jag såg din rädsla och höll om dig när du grät, så du skakade. Hur rädd var du inte för döden ändå? Då du tyckte att det var obehagligt med mörker och ville ha alla lampor påslagna. Jag såg det i dina ögon och när du väckte mig för att du kände dig ensam. Jag älskade dig då och jag älskar dig idag och jag älskar dig imorgon.