myma.blogg.se

Nu är visserligen inte helgen helt slut, men kan ändå säga att denna helg har varit ganska bra. Visst kan tårarna trilla men ingen våg av förtvivlan eller känslan av att jag orkar inte. Tänker på urnsättningen, som kommer längre fram, antagligen i juni. Tjälen måste gå ur marken och jag känner att det är superviktigt att det är en fin dag. Jag vill kunna sitta ner och dricka kaffe där och hålla i hans urna och liksom ta det sista avskedet. Det känns väldigt viktigt för mig och jag kommer blåvägra om det är en regnig dag. I alla fall så känns det så nu. Hatar att vara ute om det regnar eller ännu värre blåser, är det dessutom kallt så blir det hälarna i backen. Igår så satt jag och pratade i över 2 timmar med en god vän och det kändes så bra. Fattar inte varför vi inte träffas oftare, när vi kan skratta så mycket när vi pratar med varann. Kisse utmanade verkligen mitt tålamod igår. Han hängde i gardinen och den kommer aldrig "bli sig själv igen" Nåja han är en kattunge tänkte jag. Men sen kom han dragandes med toaborsten!!!! inte en gång utan tre. Kastade sig över mina fötter och liksom sparkade och klöste. Sprättade ut blomjord, bet sönder skosnören osv Han var verkligen en lite bastard igår och när han liksom hade tangerat mitt tålamod till gränsen och jag kände att nu är det nog. Då föll han ihop och somna så där sött som bara en kattunge kan göra. Märta gillar verkligen när jag är arg på kisse. först blir hon orolig och tror att jag är arg på henne men sen inser hon att det är kisse som är skurken och då tar hon gärna på sig rollen som Tusse Batong. Jag kan känna på ett sätt att Dan finns närvarande nu. Otroligt svårt att förklara, skulle inte säga att det är en stark känsla eller att jag liksom ser eller känner av hans närvaro. Mer som att han finns i ryggen, en liten liten förnimmelse av trygghet och stöd. Det var så jag trodde det skulle vara direkt från hans dödsögonblick. men då var det en tystnad och tomhet som liksom skrek. Men i tisdags började jag känna att det hände ngt eller mer som att det var liksom där. Låter säkert flummigt men det är skönt att känna sig lite tryggare. Visst är jag orolig och lite panikslagen över en hel del fortfarande men jag har inte ramlat till botten. Saknar honom enormt och jag vet inte ens om jag vill sluta med det. Jag vill aldrig glömma hans doft, hans händer som stryker min kind, hans huckrande skratt när hans såg ngt fånigt program. Hur han satt och liksom stakade och fötterna som liksom hjälpte till när han såg på skidåkning. Såg enormt roligt ut och han var helt inne i sin lilla värld. Nu är det som om hans hand ligger på min rygg och även om jag inte kan känna den så vet jag att den är där. Käraste älskade vännen, jag älskar dig och om jag kunde så skulle jag vilja ligga på sängen och hålla om dig och somna på ditt bröst. Minns du att jag inte kunde sova ordentligt förrän du kom och la dig. När du jobbade kväll och kom hem strax efter midnatt. Så somnade jag inte helt oavsett hur trött jag än var. Men när jag tittade på klockan och tänkte nu byter han nog om och kommer strax, då somna jag. Det är sådant jag kan sitta och tänka på flera gånger om dagen. Enda gången jag liksom är "fri" från tankar är när jag lagar mat eller bakar. Under din sjukdomstid så vet jag att du sa: Väntar du storfrämmande? Men Ingalill det är ju bara du och jag, varför gör du så mycket? Men en dag så sa du att du märkt att var jag orolig så började jag laga mat. Det var då som jag insåg att det var precis så. Skulle lätt kunna ta arbete som kocka någonstans. Men nuförtiden finns det inga sådana arbeten. Förr så var man kocka åt skogsarbetare, kolmilor eller åt rallare. Nu finns det kebabvagnar istället. Nu försöker jag att låta bli storkok då jag inte har plats i frysen. Mitt kylskåp är så tomt om man jämför innan Dan dog. Nu måste jag dessutom hålla igen matinköpen, och nu äter jag mest ngt från frysen varje dag. En förpackning är ju oftast två måltider. Supertråkigt och jag har aldrig gillat att äta fryst mat. Men oftast tinar jag och liksom tillsätter något och då går det bättre. Herrejösses vad jag babblar, men det känns lite som om jag har ngn att prata med när jag bloggar. Nu har det tystnat här så jag skulle tro att kisse har somnat och jag ska gå och se vad den lilleskiten hittat på för ofog.